- Project Runeberg -  En gammal bok om människor och djur /
20

(1931) [MARC] Author: Axel Munthe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För dem, som ha sinne för musik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade nog sin personliga andel i den stämning av svårmod, som
spred sig över mig var gång jag hörde hans musik.

Han höll till i fattigkvarteret kring Jardin des Plantes, och
flera gånger under mina ensliga vandringar där uppe hade jag
stannat och tagit plats bland den glesa publik av trasiga
barnungar, som omgav honom.

Vi blevo bekanta en dag på senhösten, en disig skymmande
höstdag. Jag satt där borta på bänken under de vissnande
träden, som fåfängt sökt smycka det dystra kvarteret med en
smula sommar och nu hopplöst läto bladen falla; och som ett
melankoliskt ackompanjemang till mina tungsinta funderingar
hostade det gamla positivet i gränden där bredvid Traviatas
aria i sista akten: "Addio, del passato bei sogni ridenti!"

Jag spratt till vid att musiken tystnade. Den gamle hade
gått igenom hela sin repertoar, och efter en tröstlös inspektion
av publiken stoppade han undergivet in apan under rocken
och beredde sig att gå. Jag har alltid tyckt mycket om positiv,
och jag har tillräckligt öra för att veta skilja god musik från
dålig. Jag gick fram och tackade honom och bad honom spela
litet mera, om han inte var trött i armen. Han var visst ej
bortskämd med beröm, den gamle artisten, han såg på mig
med en sorgsen tvivlande blick, som gjorde mig riktigt ont
i ögonen, och med en nästan blyg tvekan frågade han, om
det var något särskilt stycke jag önskade höra. Jag lämnade
valet åt den gamle själv. Efter en hemlighetsfull manöver
med några skruvar under positivet — som besvarades
därinifrån med ett halvkvävt pustande — började han veva
långsamt och med en viss högtidlighet, och med ett vänligt
ögonkast åt mig sade han: "questo è per gli amici!"[1]


[1] "Det här stycket är för vännerna."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:45:47 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gammalbok/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free