- Project Runeberg -  En gammal bok om människor och djur /
24

(1931) [MARC] Author: Axel Munthe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För dem, som ha sinne för musik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varandra åter. Jag kom gående över Notre-Dame-platsen,
mässan var just slut, och folket strömmade ut ur den gamla
domen. Som vanligt stod där en hel rad tiggare, anropande
kyrkofolkets barmhärtighet. Den stränga vintern hade ökat
deras antal, och vid sidan av de vanliga tiggarna, krymplingar
och blinda, som alltid höllo till vid kyrkporten och med hög
röst läste upp sitt eländes historia, stod där ett tyst led av
armodets tillfälliga rekryter, stackare, vilkas levebröd snöat
in under drivorna, och vilkas stolthet domnat av köld. Längst
bort ett stycke från de andra stod där en gubbe med böjt
huvud och framsträckt hatt, och med smärtsam överraskning
igenkände jag min vän i sin tunna gamla bonjour, utan
abruzzerkappan, utan positivet, utan apan. Min första tanke var att
gå fram till honom, men en pinsam känsla av jag vet ej vad
höll mig tillbaka, jag kände att jag rodnade, och jag blev
orörligt stående, där jag stod. En och annan av de förbigående
stannade och liksom sökte i fickorna, men ingen enda slant
såg jag falla i den gamles hatt. Platsen blev snart nästan tom,
och den ene tiggaren efter den andre vandrade i väg med sin
lilla förtjänst. Till sist kom där ut ur kyrkan ett barn, lett vid
handen av en sorgklädd herre; barnet pekade på den gamle
och sprang så fram och lade ett silvermynt i hans hatt. Den
gamle böjde ödmjukt huvudet till tack, och jag höll i min
olycksaliga distraktion på att tacka den lilla giverskan, jag också,
så glad blev jag. Min vän vecklade omsorgsfullt in den dyrbara
gåvan i en gammal näsduk, och med framåtlutad gång, som
om han ännu bar positivet på ryggen, vandrade han i väg.

Jag hade ingenting alls att göra för tillfället, och som jag
tyckte, att en liten promenad ovanpå sjukhusluften ej kunde
skada före frukosten, så gick jag långsamt efter fram över

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:45:47 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gammalbok/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free