Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monsieur Alfredo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligt påpekade mina ofullkomligheter, kunde jag ej fördölja
för mig själv, att jag ej passade till vicomte heller.
Jag började få allvarliga tvivel om mina dramatiska anlag,
men mr Alfredo trodde, att min insuccès kom sig därav att
jag, som ju var ovan vid den högre societeten, hade svårt att
sätta mig in i dessa personagers stämningar och tänkesätt.
Och han hade rätt — det var ingen lätt sak. De voro alla
mycket ledsna, ja förtvivlade, utan att det oftast var mig
möjligt att utforska anledningen därtill. Kärlek och hat glödde i
allas ögon. I regeln gick det visserligen illa för de älskande, men
även om de fingo varandra, så blevo de egentligen ej gladare
för det. Jag minns till exempel tredje akten av Le Poignard,
där jag (markisen) efter att ha vadat genom blod får mitt
hjärtas dam, som å sin sida gått igenom eld och lågor för att
få mig. Ärkebiskopen viger oss i månsken, och vi, som inte ha
sett varandra på tio år, bli ensamma ett slag i en rosenlund.
Vi hade ingenting alls att vara oroliga för, ingen kunde störa
oss, ty jag hade förut dödat alla fullvuxna personer i pjäsen,
och jag tänkte, att jag skulle vara litet vänlig mot markisinnan;
men mr Alfredo fann aldrig min röst nog dyster under den
lilla stund av lycka, han unnade oss (vi omkommo sedan vid
en jordbävning).
För resten var det lika synd om dem, som ej dogo
vådadöden — de bortrycktes i alla fall i blomman av sin ålder av
plötsliga, oförklarliga åkommor, där all omvårdnad kunde intet
uträtta. I början sökte jag rädda flera av dem, men mr Alfredo
såg alltid mycket förvånad ut, när jag tyckte att någon borde
få komma sig; och som jag kände hans teori, att det är
vekhet som störtat Victor Hugo som tragiker, så avstod jag allt
mer och mer från mina medlingsförsök. Efter ännu några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
