Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mont Blanc. Bergens konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Måhända skall denna artikel synas något underlig för dem, som ej
veta av ett litet äventyr, varmed min Mont-Blanc-bestigning var
förknippad, ett äventyr som började i en snölavin och slutade i en isklyfta
och som gjort mig till krympling i fyra månaders tid. Artikeln dansar
fram på linan av en enda metafor och dansar över avgrunder. Men
jag är ännu så helt och hållet behärskad av stämningen, som avspeglas i
den ordbild, artikelns titel redan anger, jag beundrar ännu till den grad
det väldiga snöfjällets vrede, att jag ej vågar nalkas det med en
reporters förtrolighet. Jag ser här och där, att jag försökt draga på munnen
till ett skämt — det kommer sig av, att det värker i min förfrusna fot.
När jag skämtar med Mont Blanc, kommer jag ihåg en basrelief, jag
sett i Rom, föreställande en liten grinande satyr, som med en bestört
grimas mäter den sovande jätten Polyfemos’ tå.
Bestigningen av Mont Blanc är lätt.
Weisshorn, Monte Rosa, Dent Blanche eller Matterhorn
gästar ingen, som ej har lugnt öga och säker fot, men vi veta
alla, att Tartarin av Tarascon har bestigit Mont Blanc — fast
han inte nådde toppen.
De äro obändiga revolutionärer, dessa andra fjälljättar, ystra
frihetshjältar, som ej vilja låta betvinga sig av någon annan
än solen, högdragna alpfurstar, som veta av, att de äro prinsar
av blodet.
Men Mont Blanc är bergens konung; förr var han karg och
grym, men nu har han veknat på gamla dar, och lik en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
