Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hundarna på Capri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
HUNDARNA PÅ CAPRI
ostörd av varje hjärnverksamhet, och eftermiddagen förflyter
under siesta på någon loggia, medan solstrålarna långsamt
klättra uppför Anacapri-branten, och långa skuggor börja glida
utför Monte Solaros sluttning ned mot Capris by. Luften är
sval och blid, och man bereder sig att återtaga den offentliga
verksamheten på Piazzan. Dagens kanske viktigaste stund
nalkas. Posten kommer. Don Peppino (postmästaren) stänger
högtidligt dörrarna till sin ufficio, och man väntar med spänt
intresse, medan postväskan öppnas där inne. Alltid samma
avvaktans iver, alltid samma missräkning. De få aldrig något
brev; alla brev och tidningar äro till hotellens främlingar.
Någon gång få de fatt på en Corriere di Napoli eller en
Pungolo, och de försvinna då i något hörn för sig själva för
att man skall tro, att de kunna läsa; men sen de slukat hela
tidningen, veta de ej mera för det. Så slappnar man åter
ohjälpligt av, vandrar några slag runt Piazzan, förbi don
Antonios osteria med de välkända borden framför ingången,
några urblekta fotografier och torkade biskvier i fönstren och
några omedvetna filosofer i kontemplationer därinnanför, förbi
Il Salone, där flugorna vaka över don Nicolinos drömmar,
förbi "la Farmacia" (apoteket), där lättjans morfin vaggar
don Petrucchios tankar till ro, förbi åsnestallet, där
främlingarna vända åter från sina utflykter kring ön och åsnorna
skuffas in i sina mörka kyffen. Man ser ut över golfen, där
Ischia rodnar i svinnande solglans och dunkelblå skymning
faller kring Vesuvius. Dagens ansträngningar nalkas sitt slut,
och Piazzan börjar bli öde. Uppe i Campanilen bryter plötsligt
ut ett förskräckligt oväsen bland kuggar och hjul och famlande
rätt på en gammal rostig hammare börjar det åldriga verket
till slut slå, så länge det orkar, på några motsträviga klockor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
