Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 1. Gotthard Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
litande på Werners kända goda hjärta sina vänner och bekanta
att gästa den stora villan, så att där kunde om söndagarna vara
ett tjugotal parasiter samlade till festligt lag, där Werners
ägg och trädgårdsprodukter funno livlig avsättning.
Det gick till och med så långt, att en av dessa våldgästande
lämnade sin hustru kvar, medan han for in till staden, med den
påföljd, att hon lik en annan gökhona i det främmande boet
nedkom med tvillingar under mannens frånvaro, och Werner,
då intet på förhand var ordnat, måste in till staden för att skaffa
två vaggor, blöjor och andra rekvisita.
Denna lust att bo på pittoreska ställen var utmärkande för
Werner, och utom denna villa känner jag till en annan som han
bebott men som nu raserats av det tomtjobbande Rom, så att
man knappt kan finna spår av den. Den hette förut Villa
Mon-talto eller Peretti, senare Massimi, av påven Sixtus V anlagd
nära S:ta Maria Maggiore.
Där hade Werner hyrt en paviljong, som bestod av ett slags
stor och hög loggia, invändigt bemålad med fresker från slutet
av 1500-talet, och där ovanpå en stor sal med ett stort fönster
på var sida. Den hade dåligt rykte, ty för flera av dess forna
gäster hade det gått illa, bland annat för Leopold Robert, som där
tog livet av sig. Till varning för kommande efterträdare skrev
Werner, då han flyttade därifrån, över dörren: Lasciate ogni
speranza voi ch’entrate.
Italien var hans älsklingsland, dess kultur och folk voro
honom kära, där föreföll livet så mycket lättare än hemma 1 snö
och mörker. Han brukade säga: »Nog kan man slita ont och
ha det knegigt ibland, men det är en glädje att veta att
därhemma äta de sill och potatis, gå och frysa och äro avundsjuka
på en ann, som dricker vin och badar i solsken.»
Med folket kom »il signore rosso», som de kallade honom,
alltid väl överens, han kunde ses sitta på stenfoten till Palazzo
Strozzi med den långa virginiacigarren i mun i livligt samspråk
med någon pittoresk buse, eller på promenaden med en eller
annan marchese.
En tanke tvingar sig på mig. Huru mycken glädje hade han
icke kunnat bereda sina medmänniskor, om han upptecknat
sina rika minnen. — Och detta så mycket mer, som han förde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
