Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 1. Gotthard Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
en både fin och skarp penna och såg världen med konstnärens
ögon. Mig veterligt har Werner skrivit ett par teaterpjäser,
varav den ena under akademitiden med musik av Conrad
Nordqvist, den tiden elev vid musikaliska akademien, uppfördes på
Odéonteatern med kompositören vid pianot och som spelande
G. von Rosen, Werner, Helander, Börjeson m. fi. Om sina resor
i Egypten skrev han en liten bok »Reflexer från Egypten,
föredrag hållet i Skandinaviska föreningen i Roma». Dess början
är fint funnen: »Underlandet Egypten har så ofta blivit
beskrivet och besjunget, att det kanske förefaller lika djärvt som
fåfängt att säga något därom. Lika gärna kan man ju lägga
några stenar till pyramiden.
Men flyttfågeln låter" ej skrämma sig av sina föregångares
körer».
Trots allt yttre solsken var. dock Gotthard Werners öde ett
tragiskt.
Han kände nog på sig vad han kunnat bliva, om han i tid
fått försöka sig på en stor uppgift som låg så val för hans röst.
Att en viss bitterhet måste alstras av att se andras framgång
på det område, som han kände att han skulle1 kunnat behärska
bättre än någon av hans landsmän, är ej att undra på.
En ständig källa till bitterhet var även religionsfrågan.
»Werner, jaså katoliken,» hörde man beständigt, det var vad folk
i allmänhet kände om honom i detta religionsfrihetens land,
där alla sekter tolereras men katolicismen, alla kristna lärors
moder, fruktas och betraktas med avoga ögon.
Och månget hånande ord vet jag att han av den anledningen
fick höra.
Dessa omständigheter jämte möjligen även känslan av att för
litet hava gjort sig till herre över uttrycksmedlen för de stora
tankar, som sjödo inom honom, tyngde nog ofta ned sinnet.
En tillfredsställelse hade han dock, och det var, att om
ock publiken stod oförstående gentemot honom, konstnärerna
dock alltid skattat honom högt och detta med rätta, ty vem av
oss andra kunde på den tiden visa upp ett dekorativt arbete,
som kunde jämställas med »Järnet och Guldet». Ett uttryck
för denna konstnärernas höga tanke om Werner blev den
minnesutställning konstnärsförbundet anordnade året efter hans död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
