Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 3. Anders Zorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
När man ser tillbaka på Zorns verk häpnar man över
friskheten i föredraget.
Denna friskhet, som han kunde bibehålla under arbetets
fortgång ända in i det sista, tror man berodde på hans stora
lätthet. Man bedrar sig i så fall, ty det var en oerhörd viljekraft,
som tvingade verktyget att liksom lekande besegra alla hinder.
Så minns jag huru han i Paris en hel vinter målade och
målade om sin röda dam utanför nattkaféet, som dock en gång
färdig verkade gjord »du premier coup».
Stor som konstnär var han, han måtte skära i trä, måla,
etsa eller modellera.
Även över människan vilade något storslaget. En kraftnatur
som få var han, med en översvallande livslust och ett
temperament, som bar hans livsverk till den höjd det nått.
Stolt var han, och det låg hos honom mycket av den
gammaldags, tvärsäkre odalmannen, som krusade ingen. Som en
hövding verkade han också i sin bygd, ståtlig att skåda, då han
i sin vargskinnspäls till häst på den stubbmanade lilla gångaren
utdelade prisen vid de tävlingar, han plägade anordna på isen.
Hjälpsam och frikostig stödde han där stöd behövdes, stiftade
professurer och skolor, skänkte flygmaskiner, intresserad för
allt mänskligt. En renässansfigur.
Förtjänade han mycket guld, så lät han det också strömma
ut till andras bästa.
En patriot som få var han, det har han vid många tillfällen
bevisat, ej minst vid sin död, då han lämnade allt vad han ägde
till staten och riktade sin hemort med sina konstnärliga
skatter, som samlade på Zorngården nog fortfarande komma att
draga många vallfärdande till Mora. Trots alla hans stora
framgångar i utlandet förblev han dock alltid främst —
Svensken.
Ligger måhända ej till en del hemligheten med hans
storhet i de rötter i fosterjorden, denna fosterjord där nyss hans
älskade Mona jordats och där han nu själv vilar, genom vilka
hans ande sög styrka.
Man har kallat Dalarne Sverges hjärta. — Månne det ej är
dess friska slag man spårar i den store masens gärning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
