Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 4. Julius Kronberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULIUS KRONBERG
I GAR RINGDE ÄTER KLOCKORNA FÖR EN SVENSKA
konstens storman.
Det går hårt åt dem på senare tider och man börjar
ängsligt se sig om efter ersättare.
Man frågar sig vad meningen väl kan vara, då man ser de
hårda förfärliga slag, den gräsliga hemsökelse som på slutet
av hans levnad drabbade den konstnär, vilken en gång kom till
oss som en glädjespridare, ett uttryck för översvallande
livsglädje och en ljusstråle mitt i det såsiga Düsseldorferiet, som
då var förhärskande inom det svenska måleriet.
Hur hjärteglad blev man ej då man fick skåda hans
»Jaktnymf» eller hans »Våren»?
Man mindes det så mycket livligare, som man måste erkänna
att glädjen, märk väl ej löjet, numera börjat bli en sällsynt gäst
i den allra modernaste konstens salar, där man ej ens kan glädja
sig åt kunskap eller ett nobelt föredrag, utan den ena duken
tyckes tävla med den andra i affekterad okunnighet.
Jag är ännu så pass artig, att jag säger affekterad, men
börjar bli på det klara med att icke enbart affektation föreligger,
utan oftast brist på det som ingen i vårt land till den grad
besatt som just Kronberg: kunnighet. Ty i det avseendet och icke
minst i det rent tekniska av måleriet stod han huvudet högre än
vi andra.
Jag har haft tillfälle konstatera detta, då jag en gång på
nära håll sett honom i arbete.
Vi kopierade en gång för länge sedan samtidigt i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
