Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 7. Georg v. Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
ställde mig där, vände R. sig till mannen i fråga med följande
ord: Jag hör av professor C. att jag misstagit mig och att ni
hade alldeles rätt. Jag ber eder därför inför Edra kamrater
och honom om tillgift för att jag förgått mig och att Ni måtte
räcka mig Eder hand.
Denna rättrådighet förenad med välviljan mot de svaga och
lidande var jämte ömheten för djuren ett utmärkande drag hos
honom. —
Många goda egenskaper hade han, som sagts, ärvt av fadren,
men eget nog ej dennes mera moderna läggning, som drivit
honom in i uppfinningarnas värld till John Ericson, gjorde
honom till den moderna samfärdselns man och till järnvägarnas
fader i vårt land. —
Egentligen voro alla sådana där slags moderna
konstomodig-heter för sonen Georges föga tilltalande, och han undvek dem
så länge det var honom möjligt, in i det sista begagnande sig
av de båda i Stockholm längst kvarlevande hästdroskorna. Jag
minnes väl från hans direktörstid huru han en dag bad mig
hjälpa sig: Du Olle, sade han, som kan tala i mistlur, var snäll
telefonera för mig dit och dit.
Elektriciteten lika litet som brevlådan åtnjöt hans förtroende,
utan betjänten fick gå med breven och länge var han en av de
sista anhängarna av lädergaloschen. —
I umgänget var v. Rosen älskvärd, kvick, snarfyndig och
underhållande, men sjöng ut väldeliga gent emot vem som helst
om det knep. I likhet med en annan, som sjöng ut, hans frände
Greve Sven, var han ganska stor humorist. Så skrev han till
mig efter invalet i Svenska akademien: Nu är denna ledsamma
episod överstånden och jag har återvänt till mina färgtuber,
men det har varit en högst otrevlig tid, lyckligtvis något
muntrad av en och annan rolig karrikatyr (dumma och råa sådana
mot akademien ha tyvärr också förekommit). Den roligaste
visade det inre av Riddarholmskyrkan med Gustaf 111 :s
sarkofag, ur vilken benen sticka ut med tårna nedåt; och ett stycke
därifrån kyrkvaktaren, som betraktar fenomenet under yttrande:
»seså har han vänt sig nu igen». — En annan gång skrev han
vid utställandet av »Sfinxen»: säkert är, att den, som tillbeder
de ultra moderna, måste kasta småsten på min gula katt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
