Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 8. Johan Fredrik Höckert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
x 81
pipan i mun, med spänt intresse följande den Höckertska
penselns djärva färd över duken. Sin tid för övrigt ägnade han
på senare år åt pukslagning, vari han blev lika framstående
som vännen var som målare — och dock hade han själv stor
talang. Därom vittnar ett briljant litet arbete av hans hand
från tiden innan han utbytte penseln mot pukklubban, »Maria
Stuarts död», som tillhörde gamle greve Trolle-Bonde.
Bland de utställda dukarna är det en som har sin egen lilla
historia, det porträtt som kung Karl lät Höckert måla av
bejen av Tunis. Man kan däri lägga märke till de blacka
osäkra skuggorna, men det har sin orsak däri, att den höge
potentatens religion förbjöd skuggor i hans anlete. Som typ
verkade H. den rene fransmannen, sådan denne uppfattades och
tecknades av Gavarni och Guys m. fi., och därtill bidrog
mycket hans gester och livliga minspel. Denna franska typ gick
aldrig ur, som den delvis gjorde i hans konst, som till sist
fick en mera säregen skär prägel, vilket man kan se om man
jämför de många kullhuvudena med äldre studiehuvuden. En
första klassens ljuskonstnär var Höckert från början, om han
även helst höll sig i ljusdunklet och koncentrerade det
intensiva ljuset på en punkt, som på den vitklädda flickan under
predikostolen i lappkapellet, men hans bekantskap med vår
skarpa sommarluft lät honom senare sprida ljuset, och mot
slutet tycktes han med fulla segel styra hän mot det
vardande friluftsmåleriet.
En vaken ande var han, som ej drog sig för att
experimentera, och någon avmattning i hans konst kan jag åtminstone
ej märka, utan i hans sista ofullbordade »Höskörd» andas man,
trots de ofärdiga blåa bergen, med fulla lungor in friskhet
och livsglädje.
Mig griper den bilden som en sista dallrande ton från ett
mäktigt instrument.
På det underbara instrumentet funnos flera strängar, ej
endast de som tolkade livsglädje, utan även sådana som
klingade djupt tragiskt.
Få saker ha så gripit mig som den lilla härliga bilden
Konstnären försänkt i sorg vid hans älskade Luisellas dödsläger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
