Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 9. Michelangelo som uppfostrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
Det var Vittoria Colonna, markisinnan av Pescara, som
beredde honom detta tillfälle i klostret S. Silvestro på Monte
Cavallo, dit hon en söndagseftermiddag 1538 för värmen
begivit sig från det andra klostret med samma namn, S. Silvestro
in Capite (den nuvarande posten), där hon som änka
framlevde sina dagar.
Dit hade hon inbjudit Michelangelo jämte några
konstförståndiga, bland dem Sienas ambassadör i Rom, Lattanzio.
To-loméi, vilken för henne föreställt den unge portugisen.
Denne nedskrev genast efteråt intrycken av detta samtal,
vilka nu, utgivna på Maglione & Strini’s förlag, föreligga i
översättning, under titeln »Dialoghi Michelangioleschi di Francesco
d’01anda.
Michelangelo låtsade först ej se clen lille portugisent,
chevalereskt urskuldande sig med att han endast hade öga för
markisinnan, utan konverserade livligt om allehanda ämnen.
Så yttrade han bland annat enligt portugisens anteckningar:
— Om duktiga målare icke äro vidare livade för att
konversera, är detta ingalunda av högfärd, utan för att icke fördärva
sig genom onödigt prat med sysslolösa dagdrivare.
Och jag tillstår att till och med den helige fadern ibland
kan plåga mig då han stör mig i mitt arbete och frågan,
varför jag ej kommer och besöker honom. Jag tror för min del
att jag tjänar honom det bästa jag kan i min studio. När
jag så handlar, tjänar jag honom som det anstår Michelangelo,
bättre än genom att stå uppsträckt inför honom som de andra.
Det ges peccadiller, med vilka furstar måste överse. Jag har
sålunda några gånger av tanklöshet till och med tillåtit mig
att under samtal med påven sätta min stora hatt på huvudet,
utan att han därför låtit döda mig. Jag upprepar ännu en
gån g, att jag har större vördnad för hans tjänst än för hans
person, för vilken jag ej är nödvändig.
Så föllo ungefär mästarens ord på denna söndagsafton 1538
i en av klostret S. Silvestros svala salar.
Senare tillät han den unge mannen till sig ställa en del
frågor. En av de första var denna:
— Vilket är bättre: att snabbt utföra ett arbete, eller mera
långsamt, i fullt lugn?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
