Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 12. Hans Heyerdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
dit utom Böcklins storslagna personlighet så många märkliga
tyskar plägade samlas — kring ett gudagott vin. Heyerdahls
utseende var i hög grad typiskt för norden, blåögd med ädla
drag, en ljus hy och hår och skägg så blonda, att de nästa.n
verkade vita, vilket gjorde att jag bad honom stå eller rättare
sagt ligga modell för Nils Sture i Sturemordet, och tror, jag
mig i det bättre ha »fått fatt» på honom, än ban själv i sitt här
återgivna självporträtt.
Ett barn i mycket, föreföll han. Så då han i dessa ibland nog
kritiska tider, när han skulle beställa eln elegant kostym,
beställde den helvit av finaste ylletyg med clito hög hatt. God, glad
och vänfast, var han samtidigt en våldsam arbetare, som gick
sina egna vägar, som nog helt naturligt kommo att likna de gamla
mästarnas, och utbildade sin egen personliga teknik samt gjorde
sina egna färger liksom Böcklin. Den tid jag mycket säll
skapa de med honom, speciellt den italienska, då vi voro ensamma
nordbor i Florens, har lämnat djupa märken efter sig.
Också var det ej med glada tankar jag vände Florens ryggen och
återvände till Paris, där jag nu ej hade honom till granne i 3i:an,
då han ju var kvarhållen av sitt prix de Florence.
För att fira avskedet skulle våra båda familjer ha
avskedsmiddag, vilken min opraktiske vän ställde till på en liten
restaurang vid Piazza Signoria, besökt av tyskar.
För att hedra oss hade man upplåtit ett stort rum med en
alkov i fonden, då de vanliga lokalerna ej ansågos värdiga.
Efter soppan började man känna en otäck lukt, men som väl
uppfostrat folk låtsades man ej därom, ända tills vår värd själv
vände sig till kyparen, klagande på den ruttna fisken. »Nej»,
sa’ kyparen, »den levde nyss, men det är värden, som inte
lever längre, utan som ligger lik bakom gardinen, han dog i s.
k. tyfus i går». Och så blev festen avbruten och vi fortsatte
hos min gamle vän Mellini.
I andra fall kunde han vara rätt praktisk, som då han en tid
hade en del rika amerikanskor till elever på sin ateljé, vilka
betalade bra. Dessa fingo efter de gamla mästarnas mönster
syssla med att riva cle färger som gingo åt på ateljén. På min
fråga, om ban ej förlorade mycken tid på eleverna, svarade
han: »Nej, de få söka sig fram själva, jag vill på intet sätt störa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
