Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. kap. Från det moderna Italien - 2. Fascismen och dess skapare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidare, »fastslår statens supremati även gent emot den liberala
individualismen. Den kan ju sägas vara antiliberal i förhållande
till en del idéer om »le Droit de l’Homme» som proklamerades
av Franska revolutionen, om dessa bliva till skada för staten.»
»Jämnlikhetens princip är falsk, två löv i skogen likna ej
varandra, var och en må kunna nå så högt vingarna bära honom.»
»Och lika falsk är den nu gällande principen att en mer än
hälften alltid har rätt mot den andra hälften.»
»Grundfalsk är även den nu nästan allmänna åsikten att
handens arbetare voro medborgare att räkna med, under det andens
voro värdelösa.»
Vad parlamentarismen beträffar är Ferri ej mild emot den
trots sitt 38-åriga riksdagsmannaskap under vilket han ej på
sitt område reformerna av strafflagarna kunnat, trots många
med mycket bifall mottagna tal genomdriva en enda reform
under liberala och demokratiska regeringar, under det
fascismen under de båda sista åren realiserat en hel serie.
Han medger dock gärna att parlamentarismen i sin begynnelse
var ett underbart medel till framsteg fast den nu lider av
degeneration.
Också har Mussolini reducerat den till en mera modest
funktion något i samma väg som i Amerika där presidentskapet är
en slags diktatur på bestämd tid utom parlamentet.
I Italien som strävade efter att bli fritt och oberoende
började på 90-talet den socialistiska rörelsen och år 92 bildades
det socialistiska partiet som sökte tvinga borgarna att mjukna
och ge arbetarna bättre villkor, en mera människovärdig
ställning.
Allt starkare blev detta parti sedan Konung Victor Emanuel
III som från början hade klart för sig att sociala reformer
voro av nöden, inbjöd socialister att inträda i regeringen.
Så kom kriget efterföljt av oroligheter och bolsjevistiska
stämplingar, men då vågade socialisterna, som under 30 år
sått storm, ej bärga skörden, begagna sig av det rådande
missnöjet för att antingen gå in i regeringen eller göra revolution.
Detta vågade däremot Mussolini som under proklamerande
av att då 9/10 av Italiens folk voro katoliker kyrkans tusenåriga
moraliska och internationella makt borde respekteras och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
