Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
— Granna färger — granna toner. Hemming
nickade och Magistern fortsatte.
— Hemming tog i land på lovartssidan af
lilla Bergholmen och där satte han sig på en
sten och spelade hela kvällen sina vackraste
låtar. När solen gått ned, åt han brödbiten och
lade sig för en stund på den sol värmda
klipphällen ...
— Nej, det var högre upp på holmen mellan
albuskarna. —
— Han sof och sof och sist vaknade han
af kylan. Östan hade börjat blåsa; det
valtid att ge sig i väg. Han dröjde dock än några
minuter, ty han hade hängt fiolen öfver en
trädgren och ville höra huru den spelade så
innerligt fint alldeles för sig själf. Det var visst
gamla hafsnäcken, som förde stråken, men
honom såg han inte. — Du spelar vackert, far,
sa Hemming, vackrare än jag. — Men när han
reste sig på armbågen för att än bättre lyssna,
tystnade tonerna. Hemming tog fiolen och gick
mot stranden för att stiga i båten. Men den var
borta; östan hade tagit loss den och dref
den ut till hafs. Då förstod Hemming att den
andra spelmannen i välmening velat väcka
honom. När Hemming såg båten drifva, blef
han rädd.
— Nej, nej, icke det minsta. Hvarför sku jag
blifva rädd? På en fjärdings väg fanns det ju
inga människor, inga elaka människor. Vinden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
