Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Den tiden höll jag ock min man riktigt kär.
Farbror Anders kan väl, fastän obotlig ungkarl,
förstå, att giftas-kärleken tar liksom litet af med
åi-en...
— liksom smidesjärnet kallnar på städet och
sötsoppa alla dar gör magen sjuk...
— Om farbror kommer fram med sådant
dumt skämt, drar jag genast mina färde.
— Nå, nå, fortsätt bara.
Och Johanna fortfor med hufvudet lutadt
mot handen:
— När ett par år gått, började min stora
vrede mot Lars förbytas i än större saknad
efter det gamla hemmet. Det var både
harm-ligt och bedröfligt att känna sig ställd så långt
åt sidan, fastän man bodde fädernegården så
nära.
Hvarje gång det ringde i Storgårdens
matklocka, hvarje kväll koskällorna pinglade och
ljudet af röster i lugnt väder gick öfver viken,
tyckte jag det lät som budet: »Det här gäller
inte Johanna Heiala». — Det kändes som stygn
i hjärteroten. Grät gjorde jag ej. Det hör inte
till min natur att gråta, men torr sorg är visst
värre än tårars sorg.
Nå ja, timme kom och timme gick. Dagens
vanliga arbetsbestyr gjorde af med tiden; och
jag hade ju ock barnen att sköta, men när
barnen gått till sängs, kom sorgen med mörkret
och tog mig. Jag smög mig ut på backen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
