Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Republiken Rio Grande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anita tillsammans med andra unga kvinnor hämta
vatten vid en brunn, berättar Garibaldi tolf år därefter och
i djup sorg öfver hennes död följande:
»— — — Ändtligen var mitt beslut fattadt; jag
nedsteg i en båt, rodde i land och gick till den koja, från
hvilken jag under flera dagar ej kunnat slita mina
blickar. Mitt hjärta klappade, men mitt beslut stod fast. —
En man bjöd mig inträda — jag skulle hafva gjort det,
äfven om det blifvit mig förbjudet. — Jag hade sett
denne man en gång förut. Jag såg den unga flickan, och
jag sade till henne: ’du skall bli min’. Jag hade med
dessa ord knutit mellan oss ett band, som endast döden
förmådde slita. Jag hade funnit en förbjuden skatt —
men en skatt af hvilket värde! Om ett fel blef begånget,
så är detta fel helt och hållet mitt. Ja, det var ett fel att
genom föreningen af tvenne hjärtan komma ett annat
oskyldigt hjärta att brista. Men hon är död och — — —
han är hämnad[1]. Och hvar lärde jag mig väl inse
storleken af detta fel? Där vid Eridanus’ strand,[2] den dag jag
hoppades återse henne, då jag i ångest sökte räkna hennes
hjärtas slag, då jag lyssnade till hennes sista suck — då
hennes läppar voro kalla och jag grät tårar af
förtviflan.»
Det sätt, hvarpå Garibaldi omtalar denna händelse,
angifver klart och bestämdt, att Anita redan var bunden
vid en annan man antingen såsom dennes hustru —
hvilket å flera håll påstås — eller som trolofvad. Uttrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
