Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- VI. "Den som älskar Italien, följe mig"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funnos bland dessa endast helt få af hans tappra
bersaglieri, och af hans närmaste vänner följde honom endast Sacchi
- den italienska legionens 20-årige fanbärare i
Montevideo, hvilken Garibaldi på sina armar bar sårad ur striden
vid San Antonio och som ända till sin död för honom
hyste trofast vänskap. Ännu under de senaste åren af hans
lif, då han var vorden en högtstående officer i Victor
Emanuels armé, talade han med fuktiga ögon om huru
Garibaldi under öfverfarten till Europa hvarje morgon burit
honom – ännu lidande af sina sår – upp på däck och hvarje
afton åter ned till hans bädd. Lönen för denna ömhet gaf
han nu, då han, den ende af alla de tappre, följde sin vän
på den olyckligaste af alla hans farliga expeditioner.
Dessutom följdes Garibaldi af ett fåtal högre
officerare, Hoffstetter, Marochetto, Cenni, Migliazzo m. fl., af
hvilka den förstnämnde utförligt skildrat detta tåg. -
Under dagens lopp blef den lilla styrkan ordnad i
tvenne legioner, anförda af Sacchi samt en annan officer
af den gamla montevideiska legionen, och försedd med
vapen och ammunition; rytteriet fördes af Migliazzo;
Garibaldi erhöll af regeringen penningar att under fyra veckor
bestrida alla utgifter för sig och sitt folk.
I skymningen, just i det ögonblick, då fransmännen
från motsatta sidan intågade i Rom, lämnade Garibaldi
med sina legioner den heliga staden på den väg, som leder
nordost ut mot Tivoli. »Mitt hjärta var bedröfvadt intill
döden», säger Garibaldi, »den sista underrättelse jag fått
var den, att Manara dött – – –»
Bredvid Garibaldi red Anita[1] i mörkgrön ryttardräkt.
[1] Efter sin ankomst till Italien hade Anita jämte sina barn
fortfarande vistats i sin makes fädernehem i Nizza; redan vid början af
Roms belägring hade hon velat skynda till honom, enär hennes starka
själ bättre fördrog faran tillsammans med än skilsmässan från honom,
men hennes tillstånd var sådant, att det ej tillät henne att utsätta sig
för strapatser. Det sista bref, Garibaldi skref till sin hustru, är
dateradt Rom den 12 juni 1849:
Mia cara Anita!
Jag vet, att du har varit och kanske ännu är sjuk. För att bli
lugn önskar jag erhålla några rader ifrån dig och min mor. »Kardinal»
Oudinots Gallo-Frati (franska bröder) undfägna oss med kanonskott, och
vi äro nu så vana därvid, att vi icke bry oss därom. Kvinnor och barn
springa i kapp efter kulor och bomber och tvista om äganderätten till
dessa. Vi kämpa på Janiculus; folket är värdigt sin stora forntid.
Här dör man eller uthärdar de svåraste amputationer vid ropet:
Evviva la repubblica. En timme af vårt lif i Rom har ett århundrades
innebörd. Min mor är lycklig, som födt mig i en tid, som för Italien
är så skön. Denna natt blefvo trettio af de våra öfverraskade af 150
Gallo-Frati i ett litet hus utanför stadsmuren; de försvarade sig med
bajonetterna, men en kapten och tre soldater stupade; fyra fiender
tillfångatogos och en mängd blefvo sårade. De våra tillhörde regementet
»Unione». Blif nu snart frisk; kyss min mor och barnen. Menotti har
gladt mig med ett bref; jag tackar honom därför.
Amami molto - tuo G. G.
Anita erhöll aldrig detta bref; hon hade i Nizza sport ett rykte
att Garibaldi var sårad; liksom hon fordom funnit vägen till honom
genom Amerikas urskogar och brusande floder, så begaf hon sig nu åstad
genom Toscana och Romagna, där landet var ockuperadt af österrikare
och fiender, åtföljd endast af en vän till G., en af hans följeslagare
från Montevideo, Orrigone. Den 14 juni stod hon i Palazzo Corsini.
Garibaldi befann sig här tillsammans med Sacchi och ett par andra
officerare, alla, söm han själf sedan berättar, »i skjortärmarna och jag
för min del nedstämd, enär jag nyss varit nödsakad att döma en af
våra officerare till döden, en neapolitanare, som under natten öfvergifvit
sin post. Hastiga steg hördes i korridoren. Dörren öppnades; jag
utstötte ett skri: det var Anita, som kom att uppsöka mig,ledsagad af
Orrigone. – Älskade Anita. – Jag tryckte henne till mitt hjärta; det
föreföll mig, som om allt nu skulle gå enligt min önskan – mitt lifs
goda ängel var åter vid min sida,» – »Hon var då», berättar
Hoffstetter, »en kvinna af omkring tjuguåtta års ålder med mycket mörk hy,
intressanta drag och späd kroppsbyggnad. Redan vid första blick
igenkände man i henne amasonen. Jag hade tillfälle att se, hvilken ömhet
och uppmärksamhet hennes make visade henne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:47:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/garibald/0163.html
