Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. "Den som älskar Italien, följe mig"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Panama begaf han sig till Lima, där don Pedro
de Negri, en rik genuesare, erbjöd honom befälet å ett
skepp, lastadt med sad och silfver. Resan varade tre
månader; under denna hade Garibaldi en märklig dröm, om
hvilken han själf berättar:[1]
»En enda gång - jag ryser vid tanken därpå -
råkade vi under seglats på den oändliga oceanen mellan
amerikanska fastlandet och Asien ut för en tyfon, mindre
farlig än de, som rasa vid Kinas kuster, men tillräckligt
häftig för att under en hel dag - den 19 mars 1852 -
låta oss hafva alla segel ref våde.
Jag var sjuk, jag hade reumatism, och under det
stormen rasade som värst, låg jag i ett slags dvala i min
mörka koj.
Jag tyckte mig förflyttad till mitt hemland; men i
stället för den rena luft, som jag i Nizza var van att
andas, tycktes mig allt tungt som gr af luft.
Midt ibland en flock sorgsna och bedröfvade kvinnor,
som jag varseblef på afstånd, såg jag en likbår, och
kvinnorna, sorn med denna rörde sig långsamt framåt, nalkades
mig. Jag erfor en känsla af fasa, jag gjorde en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
