Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Ånyo i fält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon tid uppoffra den egna, materiella fördelen för att
förvärfva en dyrbarare skatt, nämligen medvetandet att
hafva lindrat sina medmänniskors lidanden». Denna
hedersplats, menar Garibaldi, skulle kunna intagas af den tyska
nationen: »Stifta i Europas hjärta en vördnadsbjudande
enhet af 50 millioner — och vi skola alla med förtjusning
ställa oss i edra broderliga led.»[1]
I det stora hela hyste dock italienarne ett inrotadt
misstroende mot den preussiska politiken, och det
behöfdes nu en Bismarcks hela skicklighet för att genomdrifva
alliansen, hvilken omsider kom till stånd i april, 1866.
Den skulle gälla för en tid af tre månader och innehöll,
att om Preussen under denna tid grepe till vapen för att
genomföra sina förslag till en förbundsreform, skulle äfven
Italien förklara Österrike krig, samt att ingen af de
förbundna makterna finge upphöra med fientligheterna, förr
än Italien erhållit Venedig och Preussen ett motsvarande
område i Tyskland.
Denna allians skedde med Napolion III:s samtycke,
enär denne hoppades, att kriget mellan Preussen och
Österrike skulle bereda honom tillfälle att uppträda såsom
skiljedomare på krigsskådeplatsen, då han skulle kunna
fälla utslaget på ett sätt, som kunde gagna hans egna
intressen.
Omedelbart efter alliansens afslutande anslog den
italienska regeringen en krigisk ton; denna besvarades
öfverallt af det italienska folket med lifliga lefverop för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
