Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Mentana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XIII.
Mentana.
Under vintern 1866—67 förblef Garibaldi stilla på
sin ö; till en vän skref han, att han »behöfde sin
Capreraensamhet»; men tidigt på våren, redan i februari, lämnade
han sitt hem för att göra en resa till Venedig. Han
trodde då for ett kort ögonblick, att diplomaterna skulle
kunna på fredlig väg lösa den romerska frågan, och han
uttalade under sin resa den förhoppningen, att
enhetsverkets fullbordan ej mera skulle komma att kosta en enda
blodsdroppe. Då folkmassorna, som öfverallt samlades
för att hälsa honom, ropade »Rom eller döden», svarade
han: »Jag kan för närvarande ej stödja edra
förhoppningar, ej heller för er öppna några krigiska utsikter.» I
Verona yttrade han till mängden, som ropade ve öfver
prästerna, som ville kvarhålla Rom i sitt våld:
»Jag känner intet hat till den enskilde; jag hatar
inga präster, — men jag är en motståndare till dem,
som söka kvarhålla folket i okunnighet och till dem,
som äro fiender till Italiens enhet. Rom måste och
skall bli vårt, men jag tror ej, att vi för dess vinnande
ånyo behöfva gripa till vapen.»
I Venedig liksom öfverallt annorstädes emottogs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
