Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Garibaldis död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den närvarande marinläkaren Cariddi gaf honom en
insprutning i armen; ännu en gång glänste hans ögon, och
han hviskade till Menotti och sin hustru, som båda
vårdade honom:
»Säg Crispi, att jag dör, plågad af den tanken, att
Nizza ännu är i fransmännens händer.»
Därpå lät han föra de små barnen, Clelia och
Manlio, ur rummet för att skona dem från anblicken af
dödsarbetet. Nu föll han i vanmakt, och när han för ett
ögonblick vaknade ur denna, var det för att för alltid sluta sina
ögon.
Detta skedde den 2 juni 1882, kl. 8,50 på aftonen.
Vid hans hufvudgärd stodo hans gamla sabel och
Italiens ståndar; bredvid hans säng låg ett slitet band
af Ugo Foscolos »I Sepolcri» och ett album, innehållande
bilderna af de tusen unga män, som följde honom till
Marsala.
När dödsbudet samma afton med telegram kom till
Rom, väckte det allmän sorg och bestörtning; alla teatrar
af bröto sina föreställningar, och öfverallt hördes utropen:
"O padre, nostro Garibaldi — gloria a te, padre".
Konung Umberto blef mycket gripen af
underrättelsen och afsände samma kväll personligen följande
telegram till Menotti:
»Den smärta, jag känner öfver er berömde faders död,
är lika stor som den olycka, hvilken drabbat hela Italien.
Redan i min barndom lärde mig min far att hos
general Garibaldi vörda medborgarens och soldatens dygder.
Senare vittne till hans ärorika bragder, hyste jag för
honom djup kärlek, förenad med den största beundran och
den lifligaste tacksamhet.
Dessa känslor jämte minnet af dem, som den tappre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
