Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 49
av ett kungabarns hand. År det icke ett sällsamt öde,
fröken von Wetter, och ett nytt bevis på, att ingenting
i världen är så undangömt, att det icke kan nås av
lyckans söl!
— Är prinsessan redan gammal? frågade Josefine
i stället för att svara.
— Gammal?! Lehrbach gapskrattade. Min
nådiga fröken, en prinsessa är aldrig gammal, om hon än
varit lekkamrat med Methusalem! Ordet gammal
passar för övrigt icke vid hovet, folk i residenset äro
evigt unga, och när de dö, är det alltid i deras
bästa år!
— Men det är ju icke möjligt! sade Josefine naivt.
— För Gud och för uppfinnaren av e a u de lys
do L o h,s e är ingenting omöjligt! Men skämt åsido. Ni
frågar om prinsessan Sylvia är gammal? En
delikat fråga, vilken ni kanske anser besvarad då jag
försäkrar er, att den älskvärda damen med passion —
dansar kotiljong!
— Med er? och Josefine såg leende på honom,
icke utan en viss stolthet till och med vid tanken fcpå
att eri furstinnas kavaljer nu skulle lära henne och
pastorns Greta att dansa i matsalen på Stauffen.
— Javisst! svarade Giinther något blaserad, och
i det han lade sin hand på vännens skuldra fortfor
han livligare: Brevet har kommit med ilbud, och jag
ber om ursäkt för det jag avlägsnar mig några
minuter. Jag vill lämna budet ett telegram till
Berchtes-gaden. Farväl så länge och jag ber tusen gånger om
förlåtelse!
Och efter en elegant hälsning och en lång blick
i Josefines ögon vände han sig hastigt om och hade
snart försvunnit ur sikte.
De båda andra dröjde ännu en stund i ruinen,
och det var underligt vad Hattenheim var livlig och
talför då han ensam skulle sörja för den unga damens
underhållning. Med glänsande ögon lyssnade Josefine
då Reimar osjälviskt talade om vännens företräden
och hur omtyckt han var, icke endast av damerna,
utan även av kamrater och vänner, och att han. till
följd av faderns ställning, blivit en daglig och
oumbärlig vän vid hovet till och ined.
a. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
