Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 NATALY VON ESCHSTRUTH
— Det är icke så länge sedan! sade baronen och
nickade småleende. Det var andra året efter sedan
jag kommit hit till Stauffen som pensionerad
lantjun-kare och hade fått kammarherretiteln av hertigen för
att ännu då och då kunna göra en titt i residenslet.
Då dog den högstsaliga hertiginnan, modern, och jag
blev naturligtvis genast inkallad såsom tjänstgörande
kammarherre. Må Gud förlåta mig, men då jag hörde
att konung Wilhelm skulle komma till begravningen,
så grät jag med ena ögat och skrattade med det andra!
Och så stod jag åter bakom min ojämförlige, ärorike
kejsare! Vad hovpredikanten sade har jag ingen aning
om mera, men varje styng på konung Wilhelms
rockkrage har blivit mig oförgätligt, och hårbenan med den
enda lilla hårtoffsen skulle jag ännu kunna rita upp
för er, den glömmer jag icke så länge jag lever! Och
då högtidligheten var förbi, då ser konungen sig plötsligt
ikring och vänder sig slutligen till mig — o
himla-makter! — ser vänligt på mig, lika vänligt och
oförgätligt som den gången på körsbärsträdet, och säger
sakta och förtroligt som till sin bäste vän: »Hav den
godheten, herr baron, att se efter om det har upphört
att regna!» — Och ser ni, barn, om det nu också
regnar aldrig så häftigt, så att både säd och potatis råka
i fara, så kan jag dock icke bli ond på regnet. Det
var ju orsak till att min kejsare för tredje gången
talade med mig!
Hastigt som en dröm flögo veckorna förbi.
Josefine tyckte dagarna icke voro hälvten så långa som
förut, och de timmar hon tillbringade i sällskap med
greve Gtmther, antingen hemma eller på Lehrbach
eller i skog och mark, hade allesammans brokiga,
färgskimrande vingar och förgingo lika fort och lika trolöst
som trollsländan, vilken försvinner långt innan man
riktigt sett och begripit deras gåtfulla skönhet.
Och så kom avskedet! Det grevliga ekipaget
rullade in på slottsgården och några korta, glada timmar
hade de ännu, ty greve Gtinther höll på att få
skrattkramp då han såg pastorsbarnen komma tågande
genom trädgården, alla med stora rena näsdukar i
händerna. Då blygdes Josefine för sina tårar och svalcje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
