Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 79
vinnan Aosta; men hon hade redan mycket ivrigt tagit
till orda.
— Tänk er, en sådan utmärkt vits! Då det
nyligen vid en av de där förfärliga Norbaehska
»teaftnar-na med musik» åter serverades den oundvikliga
sillsallaten, viskade den där avskyvärda människan i örat
på mig: »Säg mig, grevinna, här i huset blir väl
sillsallaten tillredd i badkaret, i förråd för hela säsongen?»
Ett skallande skratt avbröt talarinnan, men så
vändes alla huvuden förskräckta mot sidodörren, som sakta
öppnades. Prins Alexanders ordonnansofficer gled
ljudlöst in i salongen, överflög med hastig blick de talandes
grupp, liksom hela rummets alla vinklar och vrår, varefter
han med sitt stereotypa leende bugande trädde närmare.
— De furstliga komma om ett ögonblick! viskade
han med dämpad röst och mycket viktigt utseende.
Gunther såg på den nykomnes spensliga figur,
skägglösa, sjukliga ansikte och rödblonda, engelska hårbena,
med vilken man brukar se på en kinesisk, nickande
porslinsfigur och nicka tillbaka.
— Såå? frågade han med en röst som skulle ha
varit jovialisk, om den icke även varit så gäckande.
Har ni också satt på er herre och härskare galoscher?
Det har snöat!
Det ryckte i allas ansikten och den tilltalandes
lurande ögon borrade sig som dolkspetsar i Lehrbachs
övermodiga ansikte; men sedan tvingades dragen att
åter lägga sig i de förbindligt småleende vecken och
herr von Reuenstein lyfte skämtsamt hotande fingret och
sade med ett något tvunget skratt:
— Ur er talar den gula avunden, greve, ni unnar
mig icke min värdighet!
— Bevare mig Gud för det! sade husaren
gäckande, fastän under sken aV den största och gladaste
älskvärdhet, tvärtom, min värderade, jag har allra mest
glatt mig över er utnämning, ty jag visste bäst hur
mycket besvär ni gjort er med att studera hans höghets
alla små egenheter, och jag är övertygad om att ingen
annan än just ni, med iver och uppoffring kan fylla
denna svåra ställning!
— Alldeles riktigt, greve Lehrbach, och jag hoppas
också att kunna bevisa mina vänner att jag fullkorn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
