Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 NATALY VON ESCHSTRUTH
unga damer och fick höra alla deras namn, men ingen
enda sade ett vänligt ord eller räckte henne handen,
utan alla stodo stela som marmorfigurer och Vände
sig ohövligt från henne för att tissla och skratta med
varandra. : " ! i j -; ••’
Endast fröken Ilse von Dienheim ställde sig, tätt
framför henne, såg henne närgånget i ansiktet och
frågade med en grimas:
— Varför har ni icke tagit pastorns med er?
Då skrattade alla högt, men Josefine ville glad
och helt trohjärtat berätta att pastorns ju icke kunde
komma från Gross-Stauffen, då grevinnan Ange med
rynkad panna rörde vid hennes arm och sade:
— Er tant presenteras för de äldre damerna,
fröken von Wetter, vi skola gå till henne!
Och hon förde den unga flickan därifrån.
— Men !om pastorns måste ni sedan berätta oss!
ropade fröken von Dienheim mycket högt efter henne,
och de kringstående skrattade åter högljutt.
Nu var det mycket tråkigt att gå bakom tant
Re-nate och göra en djup nigning för alla de äldre
damerna. Ingen av dem alla sade ett ord, men sedan
höjde de alla blixtsnabbt sina lornjetter och viskade
med varandra.
Endast då tant Renate fann ett par bekanta från
fordom talades en smula, ty då stannade hon och hade
mycket att berätta. Men Josefine stod ensam vid
väggen och kände sig mycket obehaglig till mods.
— Var kan han väl vara? tänkte hon, i det hon
höjde sig på tåspetsarna och sökande blickade omkring
salen — och riktigt, där borta stod han vid en dörr och
skrattade med fröken von Dienheim och grevinnan Aosta,
och nu, nu såg han också bort till henne, men helt
hastigt! Månne han kände igen henne? Han
skrattade igen, och mycket uppsluppet, så att han riktigt
skakar; och sedan — nej, han kommer icke, han går
tillboka genom dörren!
Josefine bet sig i underläppen och Var nära att
gråta av otålighet och bedrövelse. Då fick hon höra
en bekant röst; Hattenheim står bredvid tant Renate,
Hattenheim, den gode, gamle vännen, som nu genast
skall tala om för honom att han är här!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
