Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 97
— Giv mig då bordvalsen, då har jag den
förmånen att också under supén vara en kavaljer!
Hon nickar endast och ser med strålande ögon
tacksamt på honom. Men d’Ouchy skriveir sitt namn,
bugar sig sedan tigande och går tillbaka till sin plats.
Det förekommer Josefine som om han alltjämt
stirrade på henne; men nej, icke endast han, allas ögon
äro riktade på henne, och de ansikten som vändas
mot henne se så hånfulla ut och tissla och tassla med
varandra och skratta, jå, skratta alldeles säkert åt henne.
Vad är det då som är så löjligt hos henne? Med
ångestfulla ögon vänder hon huvudet och ser för första
gången i den stora trymån. Alldeles häpen stirrar hon
på sin egen bild. Är denna oformliga, vita koloss med
det lysande skärpet och de utstående volangerna
verkligen hon? Jå, nu först märker hon hur annorlunda
hon är mot de andra unga flickorna, vilka se ut som
smärta, olikfärgade blomkalkar.
En djup rodnad färgar hennes kinder, och då en
svärm nyankomna damer och herrar ställa sig framför
henne, trycker hon sig allt fastare och fastare intill
den purpurröda sammetsportiären framför dörren. Ack,
om hon kunde draga de tunga verken över sin
klänning, så att den icke såge så bred och uppblåst ut!
Skygg och ängslig står hon där tryckt intill
dörrpelaren och sammetsdraperierna och tänker darrande:
— Ack, om han blott komme och funne mig
vacker, då vore allt gott!
I detsamma hör hon en röst; hon rycker till
liksom hade hon fått en elektrisk stöt och hennes hjärta
stannar nästan av glädje och hänryckning. Tätt
bredvid henne, endast skild av draperiet, hör hon
tydligt greve Giinther tala. Han är i sidorummet och har
ingen aning om att han står så nära sin lilla Väninna
från Stauffen.
— Ah, pardon, Brocksdorff, ett ord! hör hon
honom ropa, lika muntert som där hemma då han talat
med henne om det brokiga, trolska livet i stora
världen, i vilken hon nu står så rädd och ensam och
längtansfull väntar på honom, som lockat henne hit.
Säg, min bäste, jag såg; er nyss falla offer för
Gås-l|sa;$ dansprogram. Gör mig nu den tjänsten och säg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
