- Project Runeberg -  Gåslisa /
111

(1913) [MARC] Author: Nataly von Eschstruth Translator: Natalia Nisbeth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GÅSLISA 111

— Alldeles icke. Reimar reste sig upp; hans ansikte
var blekt och han andades fort och mödosamt. Väl
oss att vår smak är olika, jag hoppas att den alltjämt
förbliver så, och att det ord du givit mig blir till en
grundval för vår ömsesidiga lycka, ty det är en
hedersmans ord.

Hattenheim sade detta nästan hotande och
nästan befallande räckte han fråm sin hand. Utan
minsta tvekan, och med ett utseende som tycktes säga:
»tant de brutit pour u ne omelette!» grep
Glintner handen och tryckte den. Sedan tog han sitt
glas, höjde det mot Reimar och tömde det i ett enda
drag. Med en gäll klang slog silverkedjan som hängde
vid Ilses solfjäder emot det tunna glaset — och en bred
spricka uppstod tvärs över den slipade kanten.

Ingen av de båda herrarna tycktes ha märkt det.

— På återseende! sade Hattenheim och ville gå,
men Lehrbach höll fast hans hand, lutade sig tätt
intill honom och sade uppriktigt:

— Den här tete å teten var ganska underlig,
Reimar, går du som vän ifrån mig?

Då sågo de ärliga blå ögonen på honom med ett
sällsamt uttryck, en oändligt offervillig och vemodsfull
kärlek lyste ur dem, länge vilade blick i blick, sedan
drog Hattenheim djupt efter andan och sade:

— Jag kom som vän till dig, Giinther, och jag
går som sådan; men hur trofast jag är som vän, och
hur mycket min vänskap är värd, det skall först
framtiden bevisa dig.

Häftigt besvarade han handtryckningen, vände sig
hastigt om och gick med högburet huvud tillbaka
genom galleriet.

Lehrbach såg efter honom.

— Ett underligt helgon, tänkte han, men ett hjärta
av guld. Du har rätt, du intet anande värld, när du
kallar mig Fortunatus! — —

Hattenheim gick raka vägen till
överhovmarskalkin-nan.

— Ärade tant, får jag be dig om några minuters
gehör? viskade han till henne, och grevinnan
Latt-dorf nickade vänligt, steg upp och gick stödd på hans
arm till en något avsides stående soffa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:52:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gaslisa/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free