Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 NATALY VON ESCHSTRUTH
Hattenheim talade länge, med dämpad röst, och
mycket bevekande; han kunde bedja som ett barn,
outtröttligt och med så trohjärtade ögon.
Grevinnan lyssnade, utan att en enda gång avbryta
honom. Sedan lade hon sin smala hand på hans arm
och såg honom öppet i ansiktet.
— Du är en präktig man, Reimar, och jag skall
Visst göra vad jag kan för att vara dig behjälplig. Jag
talade nyss med fru von Wetter, hon är i hög grad
förbittrad över societetens kyliga, ovänliga
tillmötesgående, till och med forna vänner ha knappt gett sig
tid att hälsa på henne. Hon tycktes också vara sårad
över att Josefine har gjort så liten lycka, och hon
förklarade mycket bestämt att detta Var både den första
och den sista balen som hon tänkte besöka under den
här säsongen. Hon vill å t o ut prix tillbaka till
Stauffen. Men jag skall försöka följa dina anvisningar,
och även vid tillfälle säga hertiginnan min
mening om denna behandling av en gammal adelsfamilj.
En liten utmärkelse av de furstliga vore nog för att
fullständigt återupprätta Wetterska familjens ställning.
Hattenheim tryckte oändligt tacksam talarinnans
hand; men denna fortfor skämtsamt:
— Och om fru Renate absolut icke kan förmås
att stanna här, käre Reimar, vad skulle du då hänga
för en dekoration om din tants hals, om hon till och
med erbjöde sig att behålla liten Josefine som gäst över
vintern ?
— För en sådan utomordentlig godhet och
vänlighet har ingen orden stiftats ännu, dyraste tant!
ropade den unge mannen, böjde sig hastigt ned och kysste
den fina handen som alltjämt vilade på hans arm. Jag
kan icke en gång lägga hjärta och själ för dina fötter,
ty över dem förfogar du redan sedan lång tid som en
oändligt nådig härskarinna.
— Ditt tack mottager jag som en rättvis belöning
ur dina strålande ögon, sade hovmarskalkinnan
leende, men hjärta och själ giver jag dig tillbaka, ty jag
tror, min vän, att du själv behöver dem, om du för
övrigt ännu äger dem! Hon steg upp och såg sig
omkring. Där sitter fru von Wetter åter ensam hos Jose-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
