Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 NATALY VON ESCHSTRUTH
störda utseende och blev både förskräckt och bedrövad.
— Är du sjuk, Fine? frågade hon.
— Jag har förfärligt ont i huvudet, kära tant!
svarade den unga flickan, men tryckte därvid handen mot
sitt hjärta.
Fru von Wetter steg hastigt upp.
— Låt oss då resa hem, sade hon.
— Ack jå, hem!
— Redan nu, fore supén, frn baronessa? ropade
grevinnan Ange med uppriktig saknad. Det är ju till
stor skada för vår trevliga plan att sitta tillsammans
omkring ett litet bord!
Fru Rena té tryckte hennes hand.
— Ni menar väl, kära comtesse, men jag tror
att Josefine och jag icke ha vidare aptit. Hälsa er
kära moder från mig, Vi skola i morgon göra vår
avskedsvisit, nu vill jag icke störa henne, hon talar med
hertiginnan, och jag ber att ni hos de furstliga ursäktar
Vår bortgång med min brorsdotters illamående.
Josefine tyckte att en grå slöja skymde hennes
ögon, hon stödde sig tungt på tantens arm, vilken med
bekymrad min sade:
— Kom, mitt hjärta, du är ännu icke Van vid
den stora världens bullrande liv! sedan vände hon sig
till Hattenheim och sade med den allra vänligaste röst
och blick: Jag ber er säga min man att Vi rest hem i
förväg, herr von Hattenheim, jag vill icke gärna störa
honom, han har så roligt. Och än en gång hjärtligaste
tack för det ni varit så älskvärd mot oss!
Hattenheim bugade sig stum över den framräckta
handen och kysste den. Det ryckte i hans ansikte
och rösten lät nästan som en snyftning då han slutligen
svarade:
— Tillåt mig att ledsaga damerna till vagnen.
Ange tryckte Josefines hand och sade:
— Vi taga icke avsked, vi se varandra åter!
Ett hjärtslitande leende svarade henne. Sedan
gingo de nedför de mattbelagda marmortrapporna. Ack,
hur glad och lycklig hade icke Josefine för ett par
timmar sedan gått upp för dem, och nu hade frosten
gått över både henne och de blommor som smyckat
henne, och all glädje Var förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
