Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 121
Josefine kände den kalla blåsten på sitt ansikte,
men hon gick med obetäckt huvud fram till vagnen.
Hattenheims hand omslöt hennes.
— På återseende! sade han, och fackelskenet
belyste hans ansikte så att det såg ut som sänkte sig
en strålkrona ned pä hans panna.
Jå, han förtjänade en sådan, den trofaste, fule
Hat-tenheim, den ende som frivilligt skrivit sitt namn på
Gåslisas danskort, den ende som icke hade blygts för
henne.
Och vagnen susade därifrån, ljusglansen försvann
småningom ... och det blev åter tyst och mörkt. Men
Josefine låg högt snyftande i tants Renates famn; en
darrande hand strök hennes huvud, två läppar
tryckte en kyss på hennes panna, och en vek, vemodig röst
viskade:
— Du stackars, stackars barn!...
Sedan kom en lång, ensam natt.
Underbara kvinnohjärta, du liknar vårnattens
knoppande träd. Soligt leende helgar och välsignar den
unga varelsen, men endast stor, namnlös smärtas tårar
väcka kvinnans heliga; allvarliga majestät.
»Den aldrig genom kärlek lidit, skall aldrig genom
kärlek njuta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
