Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 123
den stolthet och trots. Och modister och sömmerskor
ha utplånat varje likhet med vildrosen på Gross-Stauffen.
En nimbus av distingerad elegans svävar över den unga
damen; och då Josefine kastar en blick i den höga
trymån och så tänker på de stärkta
bomullsklänningarna och spikbeslagna skorna hon haft hemma, då
förekommer henne alltsammans som en saga.
Drömmande sitter hon och stirrar på den
fallande snön. Så hade det också snöat på den olycksafton
som var bestämd att bliva en vändpunkt i hennes liv.
Bilderna från hovbalen draga förbi henne} och hennes
hjärta krymper samman vid tanken på allt vad hon led. Det
sår som hån och faskhet gav henne där blöder ännu,
men hon har blivit lugnare.
Minnet av den första balen upplöses i ett hav av
tårar. Josefine kan ännu knappt erinra sig hur det kom
sig, att hon fann ett andra hem i villa Carolina. Men
då hon redan börjat packa ned sina saker igen hade en
lakej infunnit sig med en biljett från hovdamen,
grevinnan Aosta, vilken meddelade, att hennes höghet, gamla
hertiginnan, lät befalla baronessan von Wetter till
audiens i palatset. Och med mycken tillfredsställelse och
ett resolut ansikte satte tant Renate på sig den violetta
sammetshatten, beredd att kämpa för en god sak. Hon
var länge borta, men då hon återkom såg man på
hennes blixtrande ögon och energiska steg och rörelser, att
hon var mycket belåten.
Onkel Bernd hade riktig feber av nyfikenhet, och
gjorde sex frågor på en gång, men hans stränga husfru
sade endast:
— Så där... nu har jag lättat mitt hj»ärta och låtit
hertiginnan veta hur älskvärda hennes huvudstadsbor
äro!... Men hon var mycket vänlig och beklagade
hjärtligt att Fine icke hade roligt i går och menade att det
nog skulle bli bättre, då hon icke längre var så
främmande !
Och hon gick tvärt fråm till den unga flickan, lade
båda händerna på hennes axlar och frågade kort:
— Säg, Fine, skulle du vilja stanna kvar här?
Då höjde denna sitt bleka ansikte, och för första
gången framträdde det Wettetrska karaktärsdraget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
