Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 NATALY VON ESCHSTRUTH
Ni kommer ju som sjuksköterska, icke som en ceremoniös
gäst! Så vänligt av er att rädda den lilla stackarn ur
Dianas klor. Låt oss nu se om den lilla hönan är skadad.
Hon tog djuret ifrån Josefine och satte sig med det vid
fönstret.
Ena benet var avbrutet och några fjädrar ryckta
från halsen och bröstet, och blod sipprade från två
ställen. Josefine hjälpte hertiginnan att lägga förband om
det avbrutna benet, pratade under tiden helt förtroligt
om kalkonerna på Stauffen, och hjälpte sedan att reda
till ett läger för pärlhönan.
Sedan måste hon dricka en kopp buljong, då det
just var frukostdags, och då hon slutligen tog avsked
sade hertiginnan skämtande:
— Nu måste ni emellanåt också komma och se om
er patient, och varje gång skall ni vara en välkommen
gäst hos rnig. Då skall ni berätta för mig om allt ni
roar er med, så att ni för ett eko av det glada) livet
in i min ensamhet. På återseende således, fröken
Josefine, och hälsa grevinnan och Ånge från mig.
Efter några dagar hade fröken von Wetter
upprepat sitt besök, nu i sällskap med Ange, och det pratades
länge och förtroligt i den stora salongen. Och de unga
flickorna bevistade sedan också ett föredrag som en ung
missionär höll i paviljongen.
Nästan fyra veckor hade nu förflutit, man var i
mitten av december och julen nalkades.
Det snöade alltjämt, och alltjämt satt Josefine
orörlig i stolen ocli drömde om allt detta. Och långt, långt
borta ligger Stauffen. Stilla, ensligt, fredligt, en
uppslagen bok full av minnen. Ack! om hon vore där! Stark
hemlängtan fyller hennes själ, hon slår händerna för
ansiktet och stönar sakta. Icke tillbaka, icke dit där jag
var så lycklig, jag kunde icke uthärda förändringen!
Allt talar där om honom, och lugnet där skulle vara
plågsammare än hans hånfulla skratt här! Men så breder hon
åter längtansfullt ut armarna och snyftar: »Tant Renate!»
Och sedan sitter hon stilla och knäpper de darrande
händerna. Varför stannade hon här? Det visste hon
icke själv, men hon kunde icke resa härifrån. Och så
lade sig det Wetterska vecket åter på pannan, töpparna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
