Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 131
ögon utan att tända; han skall icke lätt förälska sig.
Men om han gör det, blir det icke vanlig kärlek och
svärmeri utan rasande vansinne, en lavin som bryter
alla fjättrar och krossar alla hinder. Jag skulle vara
rädd för en sådan kärlek! Ange lade sin hand på
Josefines axel, lutade sitt ansikte nära intill hennes
och gnolade sakta: »Dock om han dig älskar, så tag
dig i akt!» Sedan tillade hon allvarligt: Hans kärlek
skall likna zigenarkärleken, om vilken Carmen sjunger,
»frågar icke efter rätt, lag eller makt», och det bringar
ingen välsignelse!
Josefine såg nästan förvånad på väninnan.
— Är du rädd att jag skall förälska mig i honom?
frågade hon sakta skrattande.
Ange skakade långsamt pä huvudet.
— Nej, sade hon, slog armen om den unga flickan
och gick med henne ned i salongen.
Det röda lampljuset föll på d’0uchys bleka ansikte;
han stod mitt emot dörren och bläddrade i några
tidningar. Då Josefine inträdde såg han överraskad på
henne, smålog och mumlade: »Förtjusande!»
Man samtalade livligt; Josefine hade satt sig
bredvid Hattenheim och pratade om slädpartiet, d’Ouchy
såg på noterna som Ange räckte honom och disputerade
med henne om italiensk musik.
På hans önskan satte hon sig sedan vid flygeln
och spelade uvertyren till Parsifal, vilken han häftigt
hade angripit; han stod också, som det tycktes
orörligt lyssnande, stödd mot flygeln, men så ofta Josefine
såg upp mötte hon hans blick. Slutligen tog han själv
sin fiol och spelade några ungerska sånger. Det var
icke lätt att acompagnera honom, ty han spelade
oberäkneligt, utan takt, men likväl mästerligt. Ange förstod
dock utmärkt att följa med hans nyckfulla spel, så att
de alltid höllo ihop.
D’0uchys dystra drag förklarades riktigt då han
spelade, hans höga gestalt tycktes växa, en varm glöd
över pannan fördjupade blicken; de vita tänderna gåvo
ansiktet ett nästan demoniskt uttryck.
Men då han lade ned fiolen var han åter kall,
hövlig, anspråkslös som förut. Hovmarskalkinnan var
hänryckt och sade honom tusen vackra, uppriktigt me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
