Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 NATALY VON ESCHSTRUTH
glittrande snön! Solen stod på himlen och lyste utan
att värma; luften var kall och klar, och långa istappar
hängde från taken.
Josefine kände sig så väl till mods i sin släde,
hon skrattade med hela ansiktet och pratade så mycket
som hon icke gjort på åtta dagar annars. Hon gladde sig
åt allt, och glädjen strålade ur de stora ögonen och
ryckte omkring läpparna.
Hon var förtjusande med den friska färgen på
kinderna, den mörkgröna sammetsjackan och silverglänsande
fjäderboan. Grevinnan Ange satt bredvid, och Hatte
n-heim mitt emot. Denne tycktes muntrare än någonsin,
och då de kommo till mötesplatsen sökte han med
ögonen efter anföraren. Han behövde icke söka länge,
denna susade just fram i fyrspänd hovsläde vid prinsessan
Sylvias sida. Tillfälligtvis stannade hovsläden bredvid
den Lattdorfska innan tåget ordnade sig efter musikkåreni.
Lehrbach hälsade på damerna och nickade upprepade
gånger till vännen Hattenheim; sedan vilade hans blick
på Josefine, vilken mycket ivrigt talade med baron
d’Ouchy.
Reimar gav akt på honom, och hans ögon blixtrade
sällsamt då han ovillkorligt jämförde prinsessan Sylvia
med Gåslisa.
Högheten var icke till sin fördel. Kölden hade
färgat hennes kinder nästan blåröda, de långa plymerna
på hennes amasonhatt vippade ograciöst, och de
halvöppnade läpparna visade avgjort tecken till dåligt lynne.
Det såg ut som om greve Lehrbach hade gissat
vännens tankar, ty även hans blick svävade tillbaka
från Josefine. Sedan vände han hastigt huvudet och
hälsade på prins Detlef, som i sällskap med några
studentkamrater till häst följde slädpartiet. Han lät nu
hästen gå åt sidan då tåget började ordna sig, och med
ett blaserat leende lät han de enskilda slädarna passera
förbi sig, då och då utbytande en hälsning eller ett par,
icke alltid originella, ord.
Plötsligt skärptes hans blick och han stirrade
orörlig på den Lattdorfska släden.
— B l e s s me!... Gåslisa... mumlade han,
lyfte ridpiskan och bugade sig utomordentligt
artigt. Jag sade det ju, charmanta ögon!..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
