Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 NATALY VON ESCHSTRUTH
Reimar vek icke från hennes sida, dansade icke med
någon annan. Hans blick följde Gunther. Denne bjöd
först upp Sylvia, och sedan prinsessans närmaste
omgivning, som hans »skyldighet» ju var.
Prins Detlef kom fram till Ange och hälsade på
henne utan att tyckas ta minsta notis om hennes granne.
— Nå, ni kalla skönhet, sade han, det är väl att
blommorna endast äro broderade på er klänning, de
skulle annars förfrysa vid ert hjärta.
— Bättre än om de skulle förbrännas, ers höghet,
svarade Ange och såg kallt och allvarligt på honom.
— Det är en smaksak! sade prinsen skrattanda.
Jag skulle gärna vilja uppleva att se er en smula
inflammerad, det skulle kläda er förträffligt. Se så, er
otillgängliga blick skrämmer mig ordentligt, sauve qui
p e u t! Och helt oväntat vände han sig om, bugade sig
för fröken von Wetter och sade: Får jag be om en
galopp, min nådigaste?
Ett ögonblick sågo Gåslisas blå ögon nästan
förskräckta på honom, sedan färgades hennes kinder något
högre och de friska läpparna smålogo. De dansade,
och allas ögon sågo på dem.
Men Hattenheim kastade huvudet stolt bakåt och
såg nästan triumferande ut. Han hade sett att Gunther
knipit ihop ögonen, liksom såge han ett nionde
underverk i det förbidansande paret.
— Det är superbt! viskade Reimar i sin kusins öra,
hans höghet har satt upp en vindflöjel, nu skola vi se
att vinden snart blåser från andra sidan!
Detlef talade ännu en stund med Josefine, sade henne
att hon aldrig mera fick sätta på sig en kameliakrans och
att hon, som bildad ung dam, oftare borde gå på operan.
Han hade ännu icke en enda gång sett henne där.
— Jag ser ju dagligen så mycket komedi! hade
hon skrattande svarat, men skall likväl följa ert goda
råd, ers höghet, för att lära mig skilja sanning och dikt!
— Ni tycks ha anlag för sarkasm!
Prinsen såg road på henne.
— Icke anlag, men anledning därtill, ers höghet.
På Gross-Stauffen tog jag ännu allt vad jag såg och
erfor för kontant, här fick jag lära som första
levnadsvishet att höra mycket och tro intet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
