Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 159
Hon gled ned från hästens rygg; han höll den
smärta, mjuka gestalten tryckt mot sitt bröst, då hon
måste lägga sin ena hand på hans axel och slingra
den högra armen om hans hals.
Han bar henne några steg längre fram och satte
sedan sakta ned henne på marken. Hon vacklade,
ty hennes leder voro styva av ritten och kylan.
Han lade hennes arm på sin och stödde henne.
— Är ni ännu ängslig för mig? frågade hon
gäckande.
Han skakade tigande på huvudet; hans strupe var
liksom tillsnörd.
Jägmästaren hade emellertid hjälpt prinsessan av
hästen. Pigor och barn tittade nyfiket ut genom
fönster och dörrar.
Herrarna omringade Josefine."
— Har det hänt er någon olycka’? Var är er
sadel? frågade Hattenheim med ett ansikte på vilket
förskräckelse och stolt glädje stredo om herraväldet.
— Ni är en riktig konstnärinna! Vilken bedrift
är icke en sådan ritt utan sadel! ropade Detlef alldeles
i extas. Jag kysser denna lilla mästarhand! och han
böjde sig ned och lät handling följa på ord.
Endast Lehrbach stod stum bredvid henne, hans
blick vilade dyster på hennes ansikte, han såg i andanom
denna vita panna översvämmad av blod, de fina lemmarna
brutna och stympade. . . och han darrade, för första
gången i sitt liv var han rädd — till och med så
här efteråt — för en annans liv.
— Men, min Gud, förklara då för oss vad som
har hänt, mina damer! ropade Detlef otåligt. Har
fröken von Wetter velat ge dig ett bevis på sitt mod,
Sylvia?
Prinsessan närmade sig.
— Icke på sitt mod, utan på sin trofasta
Vän-skao och tillgivenhet! sade hon. drös Gåslisa i sin
famn och kysste henne på pannan. Jag har respekt
för er Josefine, och de människor som imponera uå
mig, dem älskar jag. Vi skola hädanefter ofta vara
tillsammans, vi skola båda icke glömma denna morgon.
Sedan vände hon sig till jägmästaren och sade på
sitt vanliga sätt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
