Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 165
ken von Dienbeim gäspade uttråkad och tog en stor
klunk äggöl.
Sylvia såg hastigt upp och hotade honom med
ridspöet, men hennes friskt röda ansikte hade intet
onådigt uttryck.
Josefine hade under tiden pratat med prins
Det-lef och d’Ouchy. Hon tycktes knappt ha hört
samtalet och hade endast visat ett hövligt intresse för
lottdragningen. Men då hennes blick mötte Gunthers när
han triumferande och ropade: »Hjärter kung!» hade hon
hastigt vänt sig till d’Ouchy och för första gången
beklagat missödet med sadelgjorden.
— Jag har alltid otur! hade den unge diplomaten
mumlat.
Prinsessan Sylvia manade nu till uppbrott, drack
ur sitt glas och steg upp. Lehrbaeh bugade sig, gaV
henne det långa släpet på ridklänningen över hennes
arm och hans blick föll då på den höga amasonens fot.
Den var stor och massiv, trots den eleganta
beklädnaden, nästan större än Gåslisas i de spikbeslagna
skorna i höet på Stauffen.
Så tog Sylvia hans arm och gick till dörren. I
förstugan gav hon kur åt jägmästarfamiljen, som
högtidligt nigande där väntade de höga gästerna. Också
prins Detlef nedlät sig att säga några skämtsamma ord
till de små drabanterna och den duktiga farmodern.
Hästarna voro framförda och Sorma väntade
redan att åter få mottaga sin höga härskarinna i sadeln.
Josefine och greve Lehrbach stod i dörren och
Vinkade avskedhälsningar åt den lilla kavalkaden.
Herrarna svängde hattarna och prinsessan Sylvia nickade
ända tills de täta grenarna undanskymde skogsbrynet
för de ridandes blickar.
Då vände Josefine sig för första gången till sin
följeslagare och sade sakta:
.— Jag tror att vi störa familjen här med vårt
påträngande besök. Skulle vi icke kunna göra en
liten promenad dit bort i skogen? Vädret är
utomordentligt härligt och i rummet var det gräsligt varmt;
man märkte att den stora kaminen har fri ved.
Leende svarade Lehrbach:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
