Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 169
— Det förekommer mig plötsligt som om vi åter
Vore på Gross-Stauffen och som er lilla kurtisör där
vore ett av pastorns linhuvuden, som vore allt ännu
så solljust och strålande som i parken på Lehrbachl
Fröken Josefine — han ställde sig i vägen för henne,
så att hon var tvungen att se på honom, hans ögon
sågo på henne liksom fordom^ då den mörka blicken
tog hela hennes själ till fånga — vill ni verkligen
inbilla mig att ni fullkomligt har glömt sommaren?
Hon kämpade en Mrd kamp med sitt stormande
hjärta; hon visste ju att alla hans ord och blickar
endast var falskt spel, tomma agnar, som blåste för
vinden så snart han vände ryggen till; och likväl låg
det en så ljuv förtrollning i denne mans glänsande;
ögon, en så oförklarlig makt i hans röst!
Josefine tvingade sig till att tänka på det ögonblick
då denna röst bett henne om »polkan före kotil jongen»,
och en skarp smärta genomborrade då hennes hjärta.
Hon undvek att se på honom och svarade med ett
sarkastiskt leende:
— Vill ni verkligen göra mig fåfäng med den
tanken att ni ännu så noga minnes denna sommar,?
— Göra fåfäng? Med dessa ord bevisar ni att
mitt görande och låtande icke är er likgiltigt, att mina
tankar ännu gälla något .för er l
Hon såg med ett förtjusande leende upp på honom:
— Jå, naturligtvis! Bara för Hattenheims skull!
Hans sporrar klirrade hårt, så häftigt satte han
foten i marken.
— Vad jag har mycket att tacka Tjocker för! sade
han i det han med .ridspöet slog av de gröna
spetsarna på granarna utmed vägen och teg sedan.
Lille Fritz underhöll Josefine i hans ställe och
drog henne med stormsteg upp på en liten kulle.
Där uppe hade man utsikt över slättlandet, som
genomskars av landsvägen liksom av ett ljust band,
vilket var draget ,genom skog och fält. Långt i
fjärran syntes residensets torn och kupoler.
— Se, se! Där kan man ännu se fröken
prinsessan rida! ropade lille Fritz och pekade nedåt dalen,
där man på landsvägen såg Sylvias kavalkad just spränga
fram ur skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
