Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 187
inser ni nog, fr&ken Josefine, och om jag ber att ni
därvid skall vara mig behjälplig, så avslår ni väl icke
min bön?
Hon såg med fuktiga ögon på, honom.
— Behöver ni fråga det? Hon sänkte ögonen och
fortfor sakta: Varför behöver ni skydda er väns lycka?
År den hotad?
Hattenheim såg betänksamt ned.
— Kommer ni kanske ännu ihåg ett kort samtal
som vi hade i parken vid Lehrbach? Det handlade om
»lyckobarnet» Gunther. Jag sade redan då, att jag
fruktade att det fortfarande och alltför starka solskenet skulle
uttorka min väns hjärta till en öken av ledsnad,
ytlighet och hållningslöshet. Gunther är en h j ärtego d
människa med många små fel, vilka höta att växa honom
över huvudet, han har ett ädelt sinne, men han är ingen
karaktär! En molnfri himmels glöd låter också
människoplantan skjuta upp färgrik och praktfull, men endast
tårarnas regn och ödets stormar låter den bliva fast
och stark, så att den av egen kraft kan hållaj sig
uppe &ver stoftet. Men Gunther är ett vassrör, som
varje vindpust kastar hit och dit, livets allvar måste
skaka honom med ett oväder av bekymmer och
hjärte-sorg för att rycka upp honom ur hans lyckliga
liknöjdhet! Hur skall marken kunna bära goda frukter, om
den icke får dagg och! regn? Och förlåt mig nu en fråga,
som kanske låter mycket indiskret men som kommer
från ett trofast och redligt hjärtat Er godhet och
älskvärdhet och alla de tusen bevisen på ert förtroende
låta mig hoppas att jag också är er vän och därför,
har en viss rättighet att göra denna frågat
Djupt hämtande andan strök Reimar det ljusa håret
från pannan; det tycktes kosta honom mycken
över-vinnelse att tala, han var ju vanligen mera tyst, och
nu vågade han sig plötsligt på diplomatiska konststycken!
Josefine såg honom töppet i ögonen, och hennes röst
darrade av rörelse då hon svarade:
— Jå, det vet Gud att ni är mig en vän, herr
von Hattenheim t Ingen kunde vara en bättre! Tala
fullkomligt uppriktigt Ull mig, jag skall gärna svara på
alla frågor l , !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
