Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 195
hemfaller åt den lockande makten, jag jag vet det,
jag spelar för hög belöning!
Förtärande eld brann i hans blick, ett hemskt sken
drog över hans ansikte. Josefine kände hans heta
andedräkt på sin kind, och dock kändes det liksom strök
en fläkt från graven över henne — — hon visste icke
varför, men hon var rädd för de där bottenlösa ögonen.
Då brusade från orkestern en melodi, nästan som ett
högt uttalat ord — Josefine ryckte till.
— Hör ni?
Han nickade leende, liljor vaggade bredvid hans
skuldror, guldregn darrade över hans huvud.
— Carmenfantasi, fröken Josefine! Deri kärlek som
zigenarn känner, den frågar ej efier rätt, lag eller makt!
Tycker ni lika mycket om den sången som jag gö<r?
Den har en särskild tjusning för mig, emedan
zigenarblod också flyter i mina ådror, jag förstår den så väl,
jag ser mig däri som i en spegel, jag älskar själv så,
som zigenarna älska!
— Ni?... I edra ådror zigenarblod? frågade
fröken von Wetter med bleka kinder.
Hau skrattade sakta och egendomligt.
— Icke sant, det är underligt? Men likväl sanning.
Min amma var en hemlös, brun, vild kvinna med
blixtrande ögon och passionerad kärlek till guld. Kedjor
och glänsande smycken bar hon på armar och hals, det
var det första som stack mig i ögonen! Vi levde då
ensamma på stamslottet i Bretagne, ingen ung kvinna
stod att finna på många mils omkrets, våra tjänare
voro antingen unga flickor eller gamla kvinnor. Samma
natt jag föddes flammade zigenareldar vid parkmuren
och under slottets fönster dansade och spelade frihetens
bruna barn.’ — Min moder dog och med mycket guld
förmåddes den svarta Almiacita att stiga upp för trappan
för att ersätta den döda för mig. Då strömmade det
heta, giftiga zigenarblodet i mina ådror! Mina
vaggvisor voro sånger om kärlek och hat, mina första
leksaker voro de klirrande mynten på Almiacitas bröst, det
första ord jag lallade var ett främmande, hemlighetsfullt
språk. Sedan flydde min vårdarinna en natt, min faders
tomma pung kunde icke längre fängsla henne. — Men
jag växte upp, en vild, tygellös zigenar pojke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
