Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 199
— God afton, fröken Josefine!
Det var greve Lehrbachs röst. Den unga flickan
blev helt förskräckt.
— Ni här?.. Vid den här tiden., i detta väder?
— Som ni ser, ingen annan än jag!.. Tillåter ni
att jag följer er genom parken; det är ganska sent. I dag
har man hållit ett långt sammanträde däruppe i de
»heliga salarna».
Hans röst förrådde en dold belåtenhet.
— Hur visste ni om vår sammankomst? Josefine såg
nästan häpen upp på honom, lyktans sken föll på hans
ansikte, och vinden ryckte i hans officerskappa.
— Jag vet allt!
— Går er väg till Bellevue?
— Jag följer er i alla fall, vart ni behagar befalla.
— Jag vill icke uppehålla er?
— Låt oss . då gå, jag ber!
Det låg en sällsam klang i hans glada stämma.
Josefine gick tigande bredvid honom, vindan prasslade i
det torra lövet på vägen.
– Då vi sist träffades behagade ni på ett nästan
överraskande sätt ignorera mig! sade han plötsligt.
— Verkligen? Det var alls icke min avsikt.
— Ni är så ofantligt upptagen av andra, att det icke
blir någon tid över för gamla vänner!
Hans röst var nu mycket bitter.
— Det är väl en orättvis dorn, greve Lehrbach,
herr von Hattenheim har aldrig gjort mig en sådan
förebråelse.
Hon sade delta mycket kyligt, tryckte modigt handen
mot hjärtat och spelade sin roll förträffligt.
— Hattenheim!.. Håhå!. . Naturligtvis
Hattenheim! Den hederlige Reimar skjuter ju alltid fågeln och
kan vid Gud icke beklaga sig över någon styvmoderlig
behandling från er sida! Vid varje tillfälle ger ni honom ju
rättighet att glänsa vid er sida, han tyckes vara alldeles
oumbärlig. Varför har ni icke en enda gång givit mig
någon förmån, mig, som ni dock har känt lika länge,
och, som jag skulle tro, känner ännu bättre än Reimar?
— Man måste vara försiktig, greve Lehrbach, det
gives människor vilka ha en sådan utsökt smak, att
*en liten gåsblomma från landet skulle sätta dem i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
