- Project Runeberg -  Gåslisa /
215

(1913) [MARC] Author: Nataly von Eschstruth Translator: Natalia Nisbeth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GÅSLISA 215

— Jag försäkrar iers höghet, att jag beklagar, det
denna dyrbara blomma icke kommit i en värdigare hand.

Sylvia ryckte till.

— Denna tvekan försvinner väl när jag tycker att
den är tillräcklig värdig!

Gunther smålog.

— Denna ros berättigar mottagaren av densamma
att anse sig för den lyckligaste av alla dödliga, sade
han, och bjuder honom att sätta tillvarons mest
berusande bägare till sina läppar. I denna blomkaik står
skrivet: Lev! Var översalig! Njut på den högsta topp
som mänsklig fot kan uppnå! Världen står dig öppen,
och vid dess gyllene port står kärleken med leende mun
och tillvinkar dig ett berusande välkommen!

— Hur lycklig måste denna ros icke göra en man
som med hela sitt hjärta och hela sin själ jublande
kan störta in i en sådan framtid!

— Men om jag skulle smycka mitt bröst med denna
ros, så vore det att lägga den på en. grav, i vilken allt
hopp och all levnadsglädje för alltid blivit jordade!

Gunther var mycket blek och allvarlig, men hans
röst fast och bestämd.

— Den, vilken liksom jag, har tagit farväl av
kärleken, den känner icke mer någon längtan att smycka
sig med rosor. Den tiden ligger som en dröm bakom
mig. Den lager ni den där gången i vinterträdgården
räckte mig, den har blivit en allvarlig symbol, mellan
vars bittra grönska de späda rosenbladen måste vissna,
och bredvid vilken inga glada färger vilja passa. Förr
skrattade jag då man talade om eremiter, och nu styr
jag själv in på en ensam väg, vilken skall föra mig som
eremit genom livets irrgångar utan kåpa och rosenkrans,
ers höghet, men också utan ett andra hjärta!

— Lehrbach! ropade Sylvia och fattade gränslöst
uppskakad hans arm. Ni talar i feber! Sansa er!

Hennes ögon blixtrade; som en förkroppsligad
Peuthesilea stod hon framför honom.

— Jå, ers höghet, hav Överseende med en sjuk!
sade han, sarkastiskt leende. Ni vet ju, att en greve
Lehrbachs kapriser äro oberäkneliga!

Sylvia skrattade konvulsiviskt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:52:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gaslisa/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free