Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 233
unge officerens bön att få dela nattvakten med
barmhärtighetssystern. Därefter drog greve Giinther sig tillbaka.
Hattenheim kom i skymningen. Han räckte Josefine
båda händerna och bad henne sakta följa med in i
sidorummet, emedan han hade åtskilligt att meddela henne.
Josefine gick med honom in i salongen och satte
sig på en låg stol bredvid fönstret, stödde huvudet
i handen och blickade sorgset upp på den blonde mannen.
Hattenheim berättade att Giinther lämnat in sin
avskedsansökan, och att han tänkte följa vännens exempel.
— Det var mycken storm på en gång, sade han
med en djup suck, nästan för mycken ! Vem hade kunnat
ana en sådan olycka! Jag har genomlevt förfärliga
timmar, fröken Josefine, .jag såg hur det svaga röet
piskades till marken av stormen. Mitt hjärta stannade
nästan i avgörandets ögonblick, jag led nästan ännu mera
än Giinther själv. Men krisen gick över, Gud vare
lov, röet bräcktes icke! Det reste sig igen och står nu
högre och stoltare än någonsin!
— De första timmarna efter den fruktansvärda
katastrofen fruktade jag för Giinthers förstånd, hans
förtvivlan var h j ärtslitande, men sedan hans smärta rasat ut,
intogs han av en stel, trotsig beslutsamhet och sade:
— Så väl det var, Reimair, att det där grå spöket
som kallas Öde, redan förut klappat på hos mig, det gav
mig riddarslaget med hjärtesåret, på det jag nu som
man och hjälte kan föra vapnen i den heta striden!
— Vi ha redan gjort upp planer för framtiden.
Giinther väntar ett .avgörande i sin faders sjukdom
och reser sedan genast till Munchen eller Dusseldorf
för att utbilda sig till målare. Han har intet annat
att göra om han vill skaffa sig en säker framtid, ty
lyckobarnet, som var vant att strö ut guld med båda händerna,
har med ett slag blivit en tiggare.
Josefine frågade förskräckt:
— Hur har det gått till?
— Ni vet, svarade Hattenheim viskande och
bedrövad, att man beskyller ministern för att ha
försnillat en betydande summa, och ni kan förstå, att Giinther
gör så mycket som möjligt för att rättfärdiga sin faders
heder. Tyvärr äro vi fullständigt i okunnighet om,
huruvida den gamle (greven i obegriplig svaghet har spekule-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
