Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 235
— Nej! I hans excellens namn har Giinther
avstått från den. Vi ha kommit överens om att den gamle
herrn i nödfall kan flytta till mitt stamgods.
Josefine andades hastigt.
— Är Lehrbach mycket dyrt, kostar det mer än
en miljon? frågade hon plötsligt.
Hattenheim smålog ofrivilligt.
— O nej! svarade han; så högt sträva vi icke. I
runt tal kan jag icke nu säga er godsets värde, men
egendomarna stå, tyvärr, ganska lågt i pris nu, så att
vi nog få svårt att erhålla den nödvändiga summan för
stället.
Ett ögonblick såg Gåslisa fast på honom med sina
glänsande ögon, sedan sade hon kort:
— Jag skall köpa Lehrbach, herr von Hattenheim.
— Ni? Reimar kunde icke låta bli att skratta.
Vill ni låta Gross-Stauffen gå under klubban för att
köpa Lehrbach? Vad ni är god och trofast, fröken
Josefine! Er goda vilja väger säkert mera i Giinthers
ögon än alla de guldpåsar som skola bjudas honom
för hans egendom!
— Ni tror att jag är en fattig flicka? sade
Josefine med ett skälmskt leende.
Reimar blev mycket förlägen.
— Jag tror er åtminstone icke rik nog att kunna
köpa ett sådant gods som Lehrbach! sade han liksom
ursäktande sig.
Josefine drog ett brev ur fickan.
— Läs detta! sade hon.
Hattenheim tycktes först villrådig, men sedan
vecklade han lydigt upp tant Renates brev och flög
igenom innehållet. Då han slutat stirrade han häpen
på den unga damen.
— Nå? sade Josefine gäckande och nästan
strålande glad. Har Gåslisa icke pengar som gräs? Och
är det icke en riktig tur för Gross-Stauffen, att dess
ägarinna kan gifta sig med en fattig löjtnant?
— Detta är visserligen en överraskning som jag
icke kunnat drömma om! Reimar tycktes nästan mera
bestört än glad. Och det skulle ju vara en
utomordentlig lycka för Gtinther, om er herr onkel ville gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
