Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 NATALY VON ESCHSTRUTH
ord vilja tränga in i den unge officerens innersta själ
och han väntade spänd på Gunthers svar.
Med blixtrande ögon svarade Lehrbach:
— Verkligen? Tror du det?
— För att ännu en olycka skulle komma till den
andra önskar du att jag skulle vara fängslad vid en
kvinna, som jag icke kan respektera, ännu mindre
älska? Du har en sällsam åsikt om lycka, Reimar.
Det är väl sant vad folk säger, att jag sedan någon tid
är ofantligt förändrad och har fått skarpare ögon. Förr
lät jag ännu blända mig av1 en krona och ansåg den
värdefullare än det huvud som bar den, och då hade
jag varit i stånd att offra mitt hjärta på fåfängans
altare! Då var jag lyckobarnet över vilket Fortuna
strödde sina rikaste gåvor, och jag sträckte begärligt
händerna efter en ännu mera glänsande lott och
strävade till och med efter furstekronor. I dag tigger jag
endast om ära, lycka och guld; och likväl, det
försäkrar jag dig vid min heder, Reimar, skulle jag icke
ha något annat svar för prinsessan Sylvia än det jag
nyligen gav henne. Ty det enda jag räddat ur det
stora skeppsbrottet är mitt hjärta och det schackrar
jag icke bort för en krona ens!’
Upprätt, stoltare och mera triumferande än
någonsin i sin lyckas dagar, stod Gunther där. Jå, folk
hade rätt, han hade blivit en annan.
Hattenheim drog honom till sitt bröst. Strålande
lycka glänste i hans ögon, han endast nickade till
svar.
— Det är ditt verk, tänkte han inom sig. Den
käre Guden har låtit det lyckas, och om medicinen
också smakade bitter, så har den dock gjort min vän
frisk till kropp och själ!
Men Gunther gick till sjuklägret, lutade sig över
sin faders grå huvud och blickade med sorgset hjärta
på de vidöppna, uttryckslösa ögonen.
Han talade de ömmaste ord till den sjuke, strök
smekande de bleka, avtärda händerna och kysste dem
med darrande läppar.
Ministern låg orörlig, ingen blick, ingen min
förrådde att han kände igen sitt enda barn. Och att så
— så skiljas från honom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
