Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 NATALY VON ESCHSTRUTH
cTOuchy tystnade och drog djupt efter andan; en
förtärande eld glödde i hans blick och darrande av
passion fattade han Josefines hand.
Under det han talade fick hennes ansikte ett
uttryck av djup missräkning, med stora, glanslösa ögon
stirrade hon på honom, men d’0uchy fortsatte,
feberaktigt upprörd:
— Och Vet ni också, Josefine, vilken som sålunda
har blivit mitt livs ideal? Vilken som med sina blå
ögon har tjusat mig så, att hela min tillvaro liknade
en stormvind? Det var dessa ljuva, leende läppar som
fyllde mig med vansinnig törst efter deras första kyss,
vilkas löftesrika ord berusade mig och drevo mig i
kampen på liv och död, vilka tillviskade mig mitt öde
den där aftonen då ni lovade att vilja vänta ännu en
kort tid i trofasthet och tillit. Målet är nått, Josefine,
jag har utan att bäva för mörker och fördärv störtat
mig i den mänskliga tillvarons djup för att av ödet
tillkämpa mig dig, du vita pärla. Och nu, då jag har
vunnit seger, då fordrar jag också det pris som du
lovat mig, Josefine, dig själv och din kärlek!
Med ett lätt anskri vek fröken von Wetter tillbaka
från honom. Hade d’Ouchy blivit vansinnig? Det
heta zigenarblodet kokade under hans tinningar och
färgade hans ansikte mörkrött; passionens eld brann
vild och otyglad i de dystra ögonen och lät henne
blicka ned i en tygellös människosjäls avgrund.
»Dock när han älskar, så tag dig i akt!» ljöd
det i hennes öron, en dimma liksom sönderslets
framför hennes ögon.
Hög och stolt reste hon sig upp.
— Ni tillåter er gent emot mig ett språk, baron
d’Ouchy, vars mening jag icke förstår och vars
förolämpande art jag undanber mig. Vilken rätt har ni,
och Vilken anledning har jag givit er till den vansinniga
tron att jag älskar er?
Liksom förstenad stod den unge mannen framför
henne, hans ansikte hade blivit kritvitt.
— Josefine! ropade han liksom en, den där
känner det dödande såret i bröstet.
Ett ögonblick rådde djup tystnad, sedan närmade
baron d’Ouchy sig vacklande ett steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
