Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OÅSLISA 273
— Således likväl! Nä, mod, Tjocker! For vem
skall jag hålla mig ur vägen?
Trots de skämtsamma orden drog liksom en skugga
över hans ansikte.
— Det är ett sällsamt sammanträffande, Gunther,
fortfor Reimar mycket allvarligt, att för några dagar
sedan den nuvarande ägarinnan till Lehrbach helt
plötsligt infann sig här för att åtminstone ännu en gång
med egna ögon se godset, innan hon återlämnar det
åt dig. Hon ville egentligen avsluta hela affären med
mig, men då hon fick höra att du skulle komma,
föredrog hon hellre att uppgöra saken med dig. Detta tete
å tete gör mig; nu mycket bekymmer, käre Gunther,
ty damen är förtrollande och kanske ännu mera
oemotståndlig än du — r—
Gunther, som först stannat för att uppmärksamt höra
på, tog nu otåligt några steg framåt.
— Åh, tig med sådant snack, Reinz, jag kommer
aldrig att gifta mig! avbröt han förargad.
— Vi skola tala vidare om den saken sedan du
skådat det mest förtjusande av alla kvinnliga ideal,
ägarinnan till Lehrbach, i ögonen!
Den unge greven bet sig i läppen.
— Känner du mig så illa? frågade han. Låt mig
slippa att yttra mig om mina hjärteangelägenheter.
Sedan fortsatte han lugnt och likgiltigt:
— Hur heter damen egentligen? Det är otroligt,
men sant att jag trots alla mina frågor ännu icke
fått något svar av dig om vem det är som egentligen
har köpt vårt gods? En utländsk dam, skrev du endast.
Reimar rev sig bakom örat, han fann det
outsägligt svårt att bibehålla sitt allvar.
— Jå, vet du, min vän, det är ett sådant
besynnerligt namn, att det är riktigt besvärligt att uttala det,
men jag skall skaffa dig hennes visitkort. Av någon,
finare familj är hon visserligen icke någon p ar ve n u e,
man säger att hon i sin ungdom lär ha vaktat gäss
eller kalkoner! Men i alla händelser är hon förtjusande.
Gunther var tankspridd.
— År... #r Josefine på Lehrbach ? frågade han.
— Emellanåt.
— Känner hon också damen?
G. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
