Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 NATALY VON ESCHSTRUTH
röst, är du ond på den gode onkel Bernd för det han
bättre genomskådat våra hjärtan än vi själva?
Då lyfte hon huvudet, såg med tårfyllda ögon
leende på honom, slog armarna om hans hals och
viskade:
— Vad jag håller av dig!
När efter en stund de båda arm i arm vandrade
tillbaka till slottet, då hängde Reimars lilla bukett
hoptryckt och bruten vid comtessens bröst; men hon
har likväl omsorgsfullt låst in den i sitt lilla
raritetsskrin och gömmer den som ett ljuvt minne för alla
tider.
Då höstvinden redan blåste över åkerstubben och
virvlade omkring det fallande lövet, då svalorna kretsade
omkring Stauffens grå slottstorn och sjöngo den evigt
nya sången om skilsmässa och återseende för det gamla
tornet, då ringde en dag klockorna i bykyrkan med en
sällsam klang, så fulltonig och kraftig, så på samma gång
jublande och vemodig, liksom ville också deras
koppartungor sjunga en visa för himlen om mö<tas och
skiljas.
Blommorna voro bortblåsta, mogna frukter hängde
på grenarna.
Gudinnan Kärlek hade vandrat över Lehrbachs och
Gross-Stauffens ängar, hade brutit rosorna och strött
dem på vägen för ett överlyckligt par... Sakta och
obemärkt löste hon den brokiga kransen från Josefines
guldgula hår, för att i stället trycka en liten krans
av myrten på lockarna.
Kyrkan strålade i festlig utsmyckning; den solljusa
världen andades stilla, glad söndagsvila. Den
älskligaste brud stödde sig leende på den smärte, mörklockige
officerens arm, vilken som vild gosse hade brutit den
lilla vildrosen för att nu, efter strid och storm som
allvarlig och beprövad man för evigt bära den vid
sitt hjärta.
Den vita sidenklänningen f rasa de sakta nedför
slottstrappan, de inbjudna gästernas lilla, men mycket
distingerade krets hade samlats utanför slottet för att
till fots bege sig till den närbelägna kyrkan.
Hans excellens ministern väntade där brudparet,
sittande i sin rullstol bredvid altaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
