Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hofmannaskaran hade för skämt och spe ej ljud,
Och kungens hårda kämpar sig böjde som för Gud;
Och drottningen, som smälte i vemod och i glöd,
Tog rosen sin från barmen och ynglingen den bjöd.
»Mitt folk han I förvillat! Mitt vif förhäxen I!»
Ljöd rungande i salen ursinnigt kungens skri.
Hans svärd liksom en åskvigg slog ned i svennens barm,
Ej sång mer, men en stråle sprang upp där röd och varm.
Och skaran döfvad står där som vid ett tordönsslag,
Vid gubbens bröst drar gossen sitt sista andedrag;
I manteln svept han lyftes i sadeln som till ridt,
Och sångarparet lågar sin kos i stilla skridt.
Men ut vid stora porten den gamle gör ett halt,
Där fattar han sin harpa, hans käraste af allt,
Och henne i små stycken mot marmorpelarn slår,
Och ropar så det ekar kring murar och i snår:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
